Jubals son och blodsarvinge

Click here: => nextsenvili.fastdownloadcloud.ru/dt?s=YToyOntzOjc6InJlZmVyZXIiO3M6MzA6Imh0dHA6Ly9iYW5kY2FtcC5jb21fZHRfcG9zdGVyLyI7czozOiJrZXkiO3M6MjU6IkplZyBlbHNrZXIgZGlnIHA/IGZhZXI/c2siO30=


Livet falder med et brag fra hinanden, og Holly oplever verden igennem et filter, så alt er gået i sort og i stå. Inte en människa inom synhåll. En af hendes brødre laver en dokumentarfilm om en tøsetur i byen i Dublin, og selvom den afslører mange ulykkelige sider, er den også med til at sætte skub i Holly og venindernes liv.

Men hvordan havner det der. Video of the Day. Som en kærlighed jeg ikke kan kontrollere.

Jubals son och blodsarvinge

Jubals son och blodsarvinge Självbiografiska anteckningar Och hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla dem som hantera harpa och pipa. En obeskuren version utgavs av Fischers förlag 1997: ISBN 91 7054 852 8. Har du svårt att få tag på denna underbara bok? Förord till första upplagan CWK Gleerups Bokförlag, 1967 När jag nu för en större läsekrets framlägger John Fernströms efterlämnade självbiografiska anteckningar sker detta i övertygelsen att de upplevelser och erfarenheter som han skildrat från sitt skiftande liv, äger ett bestående värde, icke minst för kännedomen om sydsvenkst musikliv. Minnesanteckningarna är nedskrivna för tio år sedan och återges i den framställningsform i vilken han lämnat dem. Någon bearbetning av materialet har sålunda icke företagits, bl. Med hänsyn till en allmän läsekrets har dock vissa för helheten mindre väsentliga partier uteslutits. Med tanke tanke speciellt på dem som skulle vara intresserade av de strukna partier som behandlar violinteknik har ett exemplar av manuskriptet överlämnats till Lunds universitetsbibliotek, som fått ta vård om hans litterära kvarlåtenskap. Utan uppoffrande hjälp och stöd från en rad vänner och medarbetare hade denna bok icke kunnat publiceras. Först skulle jag då vilja nämna professorerna Staffan Björck, Erland Enmark och Arne Müntzing, vilka åsidosatt viktiga uppgifter för genomläsningen av manuskriptet och bedömning av dess värde för publicering. I nedskärningen av originalet, vilken varit förenad med både inre och yttre svårigheter, har jag haft ovärderlig hjälp av John Fernströms döttrar Kerstin och Karin samt av hans gamle vän docenten Elof Åkesson. I detta arbete har vidare förlagschefen Walter Ekstrand och redaktören Inger Larsson generöst ställt sina kunskaper till förfogande. Jag riktar ett varmt tack till dem alla. Ett särksilt tack är jag slutligen skyldig förste bibliotekarien John Tuneld, som på olika stadier av arbetet bistått mig med råd och handling. Lund den 23 november 1967 Elisabet Maull-Fernström Självporträtt 1948 Utan mask Kapitel I: Upptakt Visst har vi väl alla varit med om en sommarnatt full av diskussioner och med en stämning fylld av andligt liv. De stora världsgåtorna har i något dimmigt skick snuddat vid våra pannor. Musik, lyrik och tankar om konstens innersta mening har tyckts skymta fram genom cigarrettrökens blå slingor. Då börjar fåglarna i parken sjunga. Gardiner och draperier får silvergrå schatteringar. Och så skiljs man åt... Men minnet av tankar och repliker, som korsade varandra, minnet av känslornas intensitet lever kvar och kan av intuitionen sammanfattas till en helhetsbild, som står med klara konturer som ett skiljemärke mellan den stund som gick och den dag som skall komma. Är det icke likadant vid vissa vändpunkter i livet? Den del av livet som gick står kvar som en brokig tavla, och man har känslan av att nu börjar något nytt. Kanske är detta biologiskt betingat. En människas liv måste ju rent biologiskt få vissa avgränsade åldersskeden. Vi i vår tid är väl krigare under alla åren. Men de biologiska årsperioder, dem lagen fixerar, kommer vi naturligtvis icke helt ifrån. Och vad är då naturligare, än att man inför gryningen av en ny sådan period försöker i sinnet fixera bilden av det som varit. Det är så jag har tänkt denna försommar, medan näktergalen sjungit bland träden i parken i Smygehamn. Det är därför det som här skrives kommer till. Tack för mitt underbara liv! Så har jag levt i toner. Så har jag hört symfonierna klinga. Så har jag spelat på min g-sträng, min d-sträng, min a-sträng, min e-sträng. Så har jag skrivit för en sjungande soloviolin, för orkester. Och till dikter har jag tecknat de melodiska linjerna för sjungande röster. Och så har jag fått leva. Jag har varit ett lekande barn bland bergen, jag har varit en yngling med konstnärsdrömmar, och jag har varit en man som kämpat för idealen. Tor Hedberg har skrivit en dikt, som tonsatts av Wilhelm Stenhammar: Kära liv, du lovar stort, då vi klappa på din port med de lystna knogar; öppnar porten, ler så huld, lovar åt oss alla guld; guld och gröna skogar. Men hur håller du månn'tro löftet som du givit, jo, åt den ena ger du guld, åt den andra ger du skuld, men de gröna skogar? Ack, de gröna skogar! Men de gröna skogar, ack, de gröna skogar! Det är just dem jag vandrat i. Det är just dem jag upplevt. För den, som ser negativt på livet, har kanske mitt liv varit en via dolorosa, fylld av svikna förhoppningar, fylld av stängda portar, när jag har velat vandra paradisvägen mot konstens höjder. För den, som ser positivt på livet, har mitt liv varit en vandring på Guds gröna ängar. Jag har mött kärleken, jag har spelat, jag har komponerat, jag har dirigerat. Och, sist men inte minst, jag har fått arbeta med det levande material som eleverna har erbjudit. Att jag sedan har varit tvungen att arbeta med organisatoriska och administrativa uppgifter - under många år intendent för hälsingborgsorkestern, ordförande och organisatör i och av åtskilliga organisationer, fast anställd kommunaltjänsteman i Lund med allt vad det innebär av ämbetsmannaplikter och ansvar Puh! Och det är ju något av ett livsfacit, som jag vill åstadkomma med dessa anteckningar. Låt oss då i Guds namn glömma alla biografiska data rörande tjänster och befattningar! De har ju ingen betydelse, det som betyder någonting, det är mitt liv, min själ, mina drömmar, min kärlek till arbetet, till mina kära, min glädje inför det liv jag fått föra. Kom ihåg, att detta, som jag just nämnt, är det väsentliga här i livet för en musiker och konstnär. Allt det andra är naturligtvis bara strunt, även om det kommit med i de följande anteckningarna. Kapitel II: Efter dem är jag fallen Några anteckningar om släkt och föräldrar Jag, som skriver detta, sitter just nu och lyssnar till det eviga bruset av bränningar mot Smyge - Sveriges sydligaste strand. Jag hör dem genom en ljudridå av trädsus från parkens almar. Ett och annat måsskri bryter igenom, men försommarens fågelsång har tystnat. Klockan är snart sex på morgonen. Och mitt sinne är fyllt av morgonens vällust - men också av en förundran över att jag, som har de flesta av mina släktrötter så lång norrut, känner sådan samhörighet med strandängarna vid Smygehuk, med sanden vid Gislöv, med den skånska slättens vida perspektiv. Egentligen är det bara min mormor som kommer härifrån. Vad jag i det följande kommer att berätta har jag aldrig verifierat. Men blir det inte riktigare och mer levande så? Torra paragrafrapporter står aldrig sanningen nära. De ljuger bort det levande. Min far tycks kommen ur en gammal knektsläkt. Farfar var indelt soldat vid Östgöta Grenadjärregemente - liksom hans förfäder. Och farmor var soldatdotter. När yngste pojken, Karl Axel, min far, var tolv år, dog farfar. Men Karl Axel var tydligen så pass mogen, att bönderna lät honom överta soldattorpet och bli familjeförsörjare. Det är annars inte mycket jag vet om hans ungdom. Han lärde sig i varje fall spela fiol och var med i en stråkorkester. Dessutom lärde han sig blåsa B-kornett och spelade i en sextett. Också flöjtblåsning sysslade han med, och de få år vår familj var samlad hade vi mycket nöje av de flöjtduetter han och min bror Kalle arbetade med. Så svepte den waldenströmska väckelsen genom landet, och slutet på visan blev att pappa hamnade som Svenska Missionsförbundets missionär i Kina. Min mor kom däremot från Skånes sydkust. Mormor Margret med betoningen på sista stavelsen var skånsk bonddotter från Gislöv. Hon hade klockarblod i släkten. Det satt klockare befryndade med henne litet här och var på slätten och ledde kyrkornas psalmsång - med eller utan orgel. Orgel i småsocknarnas kyrkor var inte självskriven på den tiden. En släkting på mormors sida är för resten Edvin Odell i Malmö. Som jag minns mormor var hon mörk och litet höknäst. Indelte soldaten Norr och hans hustru John Fernströms farföräldrar Så kom den glade, zigenarsvarte spelmannen Jan Petter Andersson norrifrån för att bygga ortens tröskverk - också sådant förstod han sig på. Och för honom föll den fagra bonddottern. När de flyttat till Trelleborg, där han startade Trälleborgs läderfabrik, och fått en skara svarthåriga ungar, gifte de sig. Det måtte ha varit ett bröllop! Om morfar går det för resten tusen och en historier. De går gudskelov inte att verifiera. Bara en vet jag vara osann. Han skulle enligt släkttraditionen ha varit en av ett tremannalag, som grundade Motala verkstäder. Efter några år skulle han ha sålt sin andel för tio tusen kronor, rest till Amerika och blivit falskmyntare. Nu grundades emellertid Motala verkstäder enligt Svensk Uppslagsbok på 1700-talet, så den delen av historien är i varje fall uppenbar lögn. Men visst reste han till Amerika. Vad han gjorde där vet man inte, men sortien lär ha varit brådstörtad. Han hade emellertid med sig sin fiol, som han ärvt efter sin onkel, musikdirektör Ludvig Ohlsson som grundade Ludv. Ohlssons pianomagasin i Stockholm. Denne hade i sin tur fått instrumentet som gåva av prins August inte historieböckernas August av Augustenburg utan prins Gustavs sjuklige broder. Den fiolen blev jag sedan ägare till. Det var en Seidel-violin av rätt dålig kvalitet. Så berättas det vidare om morfar, att han jobbade sig över från Amerika på en spansk lastångare och sedan vandrade genom Europa som spelman och gårdsmusikant. Det hade då hunnit bli ett förfallet ruckel. Men ännu fanns här och där några rutor kvar att panga. Jag minns honom endast som en senil, stapplande gubbe. Två problem hade han då här i livet: a var är snusdosan? När mormor hade fått honom klädd på morgnarna, räckte hon honom glasögon och snusdosa. Så tog han av sig glasögonen och tog sig en pris snus. Så lade han ifrån sig snusdosan för att söka reda på glasögonen. När han äntligen hade funnit dem, gällde det att återfinna snusdosan, vilket ibland kunde ta en kvart. Alltid lika spännande från morgon till kväll! Så slutade han sitt liv, och så låter vi honom försvinna ur dessa handlingar - endast med den lilla slutreflexionen, att i den mån något av äventyrarens överdådiga livssyn kommer till uttryck hos någon av vår släkt, så är det gamle Jan Petters ande som tittar fram. Som en av fariséerna av Juda skulle man kanske slå sig för sitt bröst och säga: Sannerligen, sannerligen, icke är jag såsom denne! Men det känns ändå liksom litet spännande att veta, att någon liten kromosomunge har man väl fått från gamle Jan Petter - ja, enligt den moderna genetiken bör väl t. Den saken har jag diskuterat med min vän genetikern Arne Müntzing. Vetenskapsmannen talade och sade: - Nej, detta är icke vetenskapligt korrekt uttryckt. För det första kan du i detta sammanhang inte använda ordet kromosomer, utan kromosomernas arvsanlag. För det andra är det visserligen sant, att femtio procent av dessa dina arvsanlag kommer från din far och femtio procent från din mor, och likadant förhåller det sig med deras kromosomer. Ytligt och ovetenskapligt sett skulle man ju alltså komma fram till siffran tjugofem procent av kromosomernas arvsanlag från vardera av de fyra förföräldrarna. Så enkelt är det emellertid inte, för du måste ta den faktorn med i beräkningen, och den faktorn med i beräkningen, och den faktorn med i beräkningen, och den faktorn med i beräkningen. Hur är det det heter i Tyskland? Om den sistnämnde berättas det, att han tog studentexamen vid femton års ålder med sju stora A:n, skrevs in vid Upsala universitet och efter lyckligt övervunnet målbrott hamnade i O. Hans praktfulla basbaryton användes också i solistiska uppgifter. Naturligtvis blev han vad man kallar överliggare. Och när hans far, som var byggmästare, hade förbyggt sig på universitetsbyggnaden eller var det möjligen järnvägsstationen? Han hamnade i verken, där han så småningom avancerade till amiralitetsråd - vad nu denna titel kan betyda för något. Han var en stor charmör, fast han själv ansåg sig vara världens fulaste människa. Vilken åsikt nog delades av många. Tydligen hade det existerat en hel del gammaldags svärmeri i hedervärd herrgårdsstil mellan den unge studenten och kusinerna - min mor och mina mostrar - på den sörmlandsherrgård familjen Hallström ägde under sin ekonomiska glanstid. Efter John Hallström är jag uppkallad. Jag hade ju hört talas om honom men blev ändå häpen vid vårt första sammanträffande. Då bodde jag hos mina släktingar, familjen Meissner i Malmö, och studerade musik. En kväll, när jag kom hem, hörde jag en bullrande stämma inifrån salongen. Jag smög mig in och hamnade mitt i ett fantastiskt, spännande och ovanligt spirituellt kåseri om is-tiden. Det var morbror John, som hade kommit på besök. När jöklarnas isklyftor och mellanistidernas mastodonter och mammutdjur försvunnit ur konversationen, blev jag föreställd som släktens unge musikstuderande. Och nu fick vi höra ett kulturhistorisk kåseri om valthornets utveckling från djurhornet - över lurar och posthorn - fram till det moderna ventilhornet. Det var spännande som en thriller. Sådan var morbror John. Med ett encyklopediskt vetande förenade han ett herravälde över det talade ordet, som kunde komma en att kippa efter andan. Synd bara att han aldrig skrev en rad! Min morbror August var kanske den av min mors syskon, som jag hade mest gemensamt med. Han hade en utpräglad och spontan musikalitet, som tyvärr aldig fick någon utbildning. Under alla de somrar, jag under skoltiden tillbragte samman med honom i Gislöv, var egentligen skymningens musikstunder det roligaste. Allt detta spelade och sjöng han rent gehörsmässigt. Han hade aldrig lärt sig noter. Jag har ju här huvudsakligen uppehållit mig vid min mors släkt. När jag av mina föräldrar skickades hem från Kina, överlämnades jag nämligen i dess vård. Släktingarna på min fars sida har jag visserligen träffat någon gång men aldrig kommit i så nära kontakt med, så dem vet jag inte mycket om. Klara Fernström med sönerna Karl och John, mormor Margret, morfar Jan Petter, samt Hanna Meissner med döttrarna Signe och Klara, samt S:t Bernhardshunden Boy Om min mor vet jag inte mycket. Hon dog när jag var endast ett par år gammal. Emellertid vet jag, att när hon först träffade min far, var hon guvernant i den friherrliga familjen Bennet på Vasatorp utanför Hälsingborg. Då jag 1940 flyttat till Malmö som radiokapellmästare, kom jag vid något tillfälle att musicera samman med friherrinnan Iva Bennet, som föreställde mig för sin make. Det kallades visst harpa. Jag har också sett rätt drivet utförda blyertsteckningar av henne, så jag skulle väl misstänka, att mitt starka engagemang i såväl musik som teckning är ett arv från henne. Av gamla fotografier att döma hade hon i hög grad gamle Jan Petter Anderssons mörka och osvenska utseende. På vilken väg denna egendomliga rastyp trängt sig in i släkten, som i övrigt tycks ha rent svenska anor, är svårt att säga. Själv har jag aldrig intresserat mig för släktforskning, men en son till min kusin Klara Berdén har en gång gjort upp en släkttavla, i vilken man finner, att en av anfäderna på 16- eller 1700-talet, som var gruvfogde någonstans i Dalarna och hade ett egendomligt klingande namn, möjligen kan ha haft lapskt eller baltiskt blod. Kapitel III: De första barnaåren Min far blev alltså kinamissionär. Det finns rara ungflicksbrev bevarade från min mor till hennes väninnor. De berättar den romantiska sagan om den lilla guvernanten och missionärskandidaten från missionsskolan på Lidingö, som kallats till predikant i Betaniaförsamlingen i Hälsingborg. De gifte sig, och efter de obligatoriska språkstudierna i England reste paret ut till Kina. Folket i allmänhet gjorde väl ej något vidare motstånd. Men en del af de ledande männen läto uppklistra plakat, där vi utmålades som riktiga röfvare, och folket uppmanades att som en man resa sig emot oss. Något verkligt upplopp lyckades man ej få i gång ändå. Å ett af dessa plakat hette det bland annat, att personer, som varit i Ichang, hade varit i tillfälle att se, att vi där hade hela såar fulla af små sönderstyckade barnkroppar. På andra platser, där utlänningar funnos, visste man ock, att de föröfvat en hel del illgärningar. När folket på den ena eller andra platsen rest sig för att fördrifva dem, hafva de själfva antändt sina hus och sedan sprungit ombord på båtar för att undkomma. Efteråt hafva de sagt, att kineserna brännt huset, och så har kinesiska regeringen fått betala dem dyrt igen för det förstörda... Det var ett Kina i jäsning, som hade skapats av det stora Taipingupproret och som hetsades av främlingsfientliga agitatorer. De två svenska missionärerna Vikholm och Johansson hade just dött martyrdöden i Sungpu. Deras av pöbeln massakrerade lik kunde endast identifieras med hjälp av tandplomberna. Och varje missionär i det inre av Kina visste, att döden kanske väntade bak närmsta gathörn. Pappa brukade berätta om en natt, då mina föräldrar - varnade av en församlingsbo - förklädda till kineser och med min bror på pappas arm måste smyga sig genom nattliga bakgator ned till Jangtsefloden för att rädda sig ombord på en engelsk kanonbåt. Axel och Klara Fernström iförda kinesiska dräkter Mitt i denna oroliga tid föddes jag. Familjen reste alltså hem till Sverige året före utbrottet av det stora boxarupproret, som blev den sista stora febersjukdom, varmed det uråldriga kejsardömet försökte värja sig mot de främmande barbarernas smitta. Av allt detta minns jag naturligtvis ingenting. Det var under den sex veckor långa sjöresan hem till Europa. Och så kom då den period av barnets liv, från vilken de första minnesbilderna härstammar. I mitt individuella fall är de kanske allt för triviala för att berättas utanför den trängre familjekretsen. Bilden tagen i London Det yttre händelseförloppet var emellertid följande. Då en kinamissionär ansågs böra vara gift - enda sättet att få kontakt med Kinas kvinnor och Kinas hem - och dessutom de två små pojkparvlarna måste tas om hand, gifte min far om sig. Det blev av allt att döma ett lyckligt äktenskap. När mina föräldrar c:a tjugofem år senare förenades med mig i Hälsingborg, var jag nästan generad över deras attityd à la nyförlovade. Om min styvmor måste jag också säga, att under de sex års vardagsliv, då hon för oss pojkar var i vår mors ställe, lät hon oss aldrig märka någon s. Hon gjorde verkligen det bästa av en svår situation. Av det för språkstudier nödvändiga uppehållet i London har jag endast dunkla minnesbilder: trist gråvädersstämning, sotiga arbetargrupper på väg hem från fabrikerna o. Men det var där jag lärde mig kalkera teckningar med en bild och ett vitt papper mot en fönsterruta, och det var i London bilden togs av min bror och mig. Han med Noaks ark under armen är alltså jag. Så länge fartyget ännu befann sig i nordiska farvatten, serverades varje förmiddag klockan 11 en kopp varm buljong till passagerarna. I sydligare farvatten byttes buljongen ut mot citronvatten med is. Första dagen detta utbyte skedde var passagerarna samlade på däck, där man bildade konverserande grupper. Då skriker en av damerna till. Se'n blir det allmänt tjut; ur kranarna, som användes när besättningen spolade däck, kom vattnet forsande och sköljde över vita skor och strumpor och nypressade byxor. När tropikelegansen utbytts och stämningen lugnats, var det någon som meddelade the reverend Mr. Fernström, att hans minste pojk hade synts fiffla med kranarna just som översvämningen kom. Men var fanns pojken! Man sökte över hela fartyget, tills någon kom på idén att jag möjligtvis fanns där jag borde finnas, nämligen i hytten. När pappa kom dit, låg en liten pojke i överslafen med benen i vädret och lekte med stortårna insnodda i ventilsnöret, alltmedan en pipig fyraårsstämma för full hals sjöng: Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara. Den gången blev det inte stryk. Annars var pappa ju inte den som sparade på karbasen. Han ville uppamma den känslan, att på förseelser följde rent automatiskt ett straff - som aldrig kunde undgås. Men efter straffet, som egentligen aldrig verkade vredesutbrott från hans sida utan mera som en logisk nödvändighet, skulle allt vara glömt. Då var det skönt att få krypa upp i hans knä, i den mån man för tillfället kunde sitta, och bli tröstad av hans lugna röst. Ofta ritade han då gubbar, och, född instruktör som han var, ville han då gärna bibringa oss färdigheten att teckna själva. Jag var väl fem år, när jag på hans knä första gången fick lära mig, hur man kan dra upp hjälplinjer för att teckna en fågel eller en häst. När vi nu kom ut till Kina, var jag emellertid endast fyra år gammal. Ungefär 200 svenska mil uppför Jangtsekiang ligger staden Ichang. Amerikanska turister brukade uttala namnet Aitjäng, men infödingarna säger Izang med ett aspirerat z-ljud. Alldeles invid staden ligger de sista utlöparna av det tibetanska höglandet med bergstoppen Tiger Tooth, och härifrån börjar Jangtses lopp bli besvärat av forsar. Mitt på dagen bars vi i bärstolar in på Svenska Missionsförbundets station i Ichang. Någon vänlig själ bland den på förhand anställda kinesiska tjänarpersonalen hade på vinden funnit en europeisk gunghäst. Den stod på gården framför kapellet. Tacka för det, mitt hår hade hunnit mörkna till svart, och jag var född med bruna ögon. Kapitel IV: Rao-nainai Det finns föräldrar, åtminstone i musikerfamiljer, som föder upp sina barn med Beethovens symfonier och sonater, med Debussy och Carl Nielsen. Det påverkar väl en liten femåring ungefär lika mycket som ett filosofiskt resonemang om Kants kunskapsteoretiska spekulationer; barnet känner sig endast stå utanför. En liten, liten visa, som är så enkel, så enkel, kan däremot gripa barnasjälen. Nog minns jag, hur jag rös av sällhet, när pappa hade kommit hem från en resa till de s. Och med de spröda nattliga fioltonerna blandade sig de melankoliska, enkla, pentatoniska melodier, som sjöngs i tjänarbaracken. Enkel musik - javisst! Men för stunden oändligt gripande för det lilla barnasinnet. Melodiskatten under dessa år var annars Rao-nainais barnvisor. Rao-nainai - ja, hon var ett kapitel för sig, på sätt och vis en centralfigur i vårt barnaliv. Familjen fotograferad i Trelleborg kort före Klara Fernströms död Det har alltid funnits missionärer, som varit vagabonderande religiösa fanatiker. De har dragit omkring, klädda i landets dräkt, och missionerat på vägar och gator bland samhällets olycksbarn. Deras religiösa agitation har kanske många gånger suggererat fram s. Det mål, alla missionssällskap ställer för sig, är ju ett kristet folks genomsyrande - alla samhällsskikten, icke endast de proletära - av kristet tankeliv. Då måste ju den politik vara klok, som försöker göra missionären till en väl ansedd samhällsmedlem och icke en vurmig underling, en Savonarola i kineskläder. Under dåtida ekonomiska konjunkturer var det ju dessutom möjligt att uppehålla en god social standard i Kina på en avlöning, som väl närmast motsvarade en svensk arbetares. Kanske fanns det andra familjer, som hade mera spännande ah-mas. Pojkarna Sköld i Wuchang brukade berätta, att deras ah-ma hade varit taipingprinsessa. När så taipingupproret dränktes i blod, och taipingarna jagades som vilda djur av regeringstrupperna, fick hon fly och tillbragte t. Stövlarna hade hon fulla av guld, där hon stod med vatten upp till hakan, medan pekingsoldaterna vadade förbi. Rau-nainai berättade nu aldrig något sådant för oss om sig själv. Kanske hade hennes liv inte haft så många yttre spänningsmoment. Men med henne trädde sagan in i mitt liv. Hon hade små, pliriga, närsynta kinesgummeögon. Ansiktet var rektangulärt och skrämmande koppärrigt. Hennes tänder, mörkt olivgröna av ålder och vanvård, användes av min styvmor i pedagogoskt syfte som varnande exempel för barn, som inte borstade tänderna tillräckligt ofta och tillräckligt grundligt. Rau-nainai hade inte en kvinnlig ståndspersons genom sammansnörning förkrympta fötter, utan gick genom livet på stadiga och breda bondefötter. Men som hon kunde berätta sagor! Det gjorde hon mest om kvällarna, när vi skulle somna. Som bekant tillät kinesernas dyrkan av förfäderna icke att någon grav grävdes upp. Ichang var ett gammalt kulturcentrum, och gravfälten sträckte sig därför miltals omkring staden - tre dagsmarscher påstås det. Bland dessa gravar härjade schakaler och hundar. Mellan missionsstationen och gravfältet fanns endast en knappt manshög tegelmur. När Rao-nainai hade lämnat oss på kvällarna efter att ha berättat någon verkligt skräckfylld saga, fick vi ligga i mörkret och lyssna till schakalernas tjut, tills vi äntligen lyckades somna. En sådan för barn hemsk saga var den om Ye-ren-kaka. Den handlade om ett ont väsen, som brukade äta små barn. Då knackade det på dörren. De vågade inte öppna, men en gnällig stämma bad dem så bevekande släppa in gamla mormor. Nå, barnen lät lura sig. När de ville tända ett talgljus, beklagade hon sig över att hennes inflammerade ögon inte tålde ljus. När de bjöd henne sitta på en stol, gnällde hon fram en förklaring, att hon fått skabbsår just på det stället, som vetter mot stolen, när man sitter. I själva verket hade Ye-ren-kaka en svans, varför hon inte kunde sitta på en vanlig stol. Barnen fick därför släpa fram en kang, en stor lerkruka med ett hål i bottnen. Den ställde de med bottnen uppåt, och genom hålet stack så Ye-ren-kaka ner sin svans. Emellertid satt hon och pratade med de små, så att det vattnade sig i munnen på henne, och hon började vifta med svansen som en belåten hund. Barnen hörde, hur svansen slog mot krukans sidor. Och så gick den hemska sagan vidare med att Ye-ren-kaka lade sig i sängen med ett barn på varje sida. På natten vaknar den lilla flickan och hör, att Yen-ren-kaka ligger och tuggar på någonting. Och den lilla flickan får något att knapra på, som till formen påminner om en jordnöt. Men så märker hon, att det är en av hennes brors fingerleder!! Ja, så var den sagan, och se'n skulle två små svenska pojkar ligga ensamma i mörkret och sova, medan schakalerna tjöt bland gravarna utanför fönstren. Många av Rau-nainais sagor har jag för resten känt igen senare i livet. Är det ursprungligen en internationell folksaga, eller har H. Andersens dikt spritt sig ända till Kina? För resten kommer jag just nu att tänka på med vilket igenkännande leende jag läste om den halte tigern Shere Khan i Djungelboken. Han var en gammal bekant. Det fanns i Ichangtrakten en ålderstigen, halt tiger, vars rykte spritt sig i hela Jangtsedalen. Han råkade bli skjuten av några kinesiska jägare. Just då hade Fu-mandarinen i Ichang vi kanske kan säga, att en Fu-mandarin hade en ämbetsställning, som i viss mån kunde liknas vid en svensk landshövdings råkat komma på kant med vicekungen för Hu-pehprovinsen. Tigern bands vid en stång, som av åtta soldater bars genom hela Hu-pehprovinsen ner till Wuchang och överlämnades som present till vicekungen. Man får väl hoppas, att denne blev blidkad. Rau-nainais senare öden känner jag inte. Hon försvann ur mitt liv som alla kinesbekanta. Varken hon eller jag anade väl då, att jag en gång i framtiden skulle komma att skriva en orkesterrapsodi över hennes barnvisor. Den har spelats några gånger men är rätt svår att få framförd, då den har en tämligen krävande xylofonstämma. En xylofonist slår ju i regel icke sitt instrument efter notbladet på samma sätt som orkesterns övriga medlemmar, och det är besvärligt att få en xylofonist intresserad av att studera in en svår stämma, som icke är en ren solosak. Kapitel V: Kuling För det mesta levde vi vårt liv fjärran från de vuxnas. I hemmet talades svenska, med den europeiska bekantskapskretsen engelska och med lekkamraterna kinesiska. På sätt och vis var vi alltså trespråkiga, även om svenska och kinesiska övervägde. Det var ju kinesungarna och de kinesiska tjänarna, som vi mest hade kontakt med. Det var kocken Ma-sifu, som var en mästare i att göra trollkonster. Det var under årens lopp många olika boys, av vilka jag särskilt minns en, som visade sig vara en verklig artist, när det gällde att måla gudafigurer på papper till det kinesiska nyåret. Av honom lärde jag mig framför allt att älska scharlakansrött på ett sätt, som gjort att jag alltid förstått, att man i ryska språket lär använda samma ord för röd och vacker. Och så var det den gamle fine, förläste och confucianistiskt bildade Yang-shiensen, som nog var en hopplös opiumslav, men som en gång skulle leda mig vid handen, när vi i mörkret vandrade ned mot floden för att resa hem till Sverige och få litet europeisk hyfsning. Han brukade underhålla oss pojkar med rövarhistorier om det bohemiska studentliv han levt i sin ungdom, innan han blev en gammal stadgad lärd. Men dessa historier fick vi naturligtvis icke föra vidare till de vuxna på missionsstationen. Han tjänstgjorde nämligen som deras lärare i kinesiska. Kinesiska språket brukar ju anses mycket svårlärt för en europé. Därför hade man infört den kutymen, att en missionär måste fortsätta sina språkstudier de första tio åren ute i Kina. Yang-shiensen var alltså Ichang-missionärernas lärare. Under de sista perioderna av sin kinavistelse lär min far ha fått fungera som någon sorts examinator. Om pappa hade någon vurm vid sidan av missionerandet, så var det förvisso studier i de mest skilda ämnen. Han torde nog vara den ende svensk hittills, som direkt på kinesiska skrivit en lärobok i astronomi. Den var väl icke så djuplodande, då den närmast var avsedd att ge deltagarna i missionens evangelistkurser en allmän föreställning om Västerlandets av vetenskapen influerade världsbild. Fernströms namn på kinesiska. Varje söndagsmorgon måste vi tillsammans med lekkamraterna bevista söndagsskolan. Mellan den och förmiddagsgudstjänsten brukade man ha en halvtimmes paus. Nu var det så, att kapellet endast hade jordgolv, och för att kineskvinnorna under förmiddagsgudstjänsten inte skulle frysa om sina snörda fötter, fanns det gott om runda, några centimeter tjocka fotmattor. En söndagsmorgon ordnade vi under uppehållet mellan söndagsskola och förmiddagsgudstjänst med dessa mattor ett veritabelt kuddkrig mot kinespojkarna. Dammet stod som en tjock massa i hela kapellet, och just när pappa trädde in genom dörren från sakristian, hade jag slungat en matta, som med ett ljudligt klatsch slog i väggen just bredvid honom. Jag har alltid varit den, som råkat illa ut vid alla kollektiva dårskaper - en sak, som tycks ha gått i arv till min son. Naturligtvis blev det en praktfull risbastu och sedan ett strängt påbud att kapellet alltid omedelbart efter söndagsskolan måste utrymmas fullständigt. Annars levde vi ju, som jag förut nämnt, ett liv vid sidan om de vuxnas. Någon gång kunde det dock hända, att pappa tog oss pojkar med på strövtåg, då han försökte sprida bibelöversättningar och religiösa skrifter. Vid ett sådant tillfälle kom vi till ett grottempel, delvis inhugget i berget och delvis bestående av naturliga grottor. Jag kommer nu inte ihåg, vad platsen hette, men jag minns, att jag var väldigt tjusad av den säregna stämningen. De vänliga munkarna förde oss omkring och visade oss alla sina skatter. Som gåva fick pappa ett par gamla svärdformade mynt och ett par mynt, som redan hade den senare brukliga formen. De var alltså runda med ett fyrkantigt hål i mitten. Pappa var ju icke någon speciellt intresserad numismatiker men hade dock i sitt bibliotek ett uppslagsverk, som gjorde det möjligt för honom att vid hemkomsten klassificera mynten. Det visade sig, att ett av de runda mynten var präglat av en småkonung på Kuling. Och då berättade han för oss Kulings historia, som här följer: När europeerna först kom till Jangtsedalen, fann man, att sommarklimatet var nästan outhärdligt för en västerlänning. Man måste finna någon sommarort med svalare vindar, mindre kolera och mindre solsting. Under något av l800-talets senare decennier fanns i Jangtsedalen en amerikan, Mr Little, som tycks ha haft upptäckarblodet i ådrorna. I pappas berättelse kunde vi riktigt följa med, hur han i solhettan kom drivande nedför floden i en gistnande djonk. Vid Kiu-kiang, några dagsresor nedanför Hankau, steg han i land, och kulierna fick dra upp djonken på lerbanken, som låg där sprucken i solgasset. Framför honom blånade Kulingbergen. Det blev en lång och tröttsam vandring över slätten, tills han kom till det ställe, där man sedermera byggde Halfawayhouse, där akasiorna växte höga som nordiska furor, och cikadornas sång steg som en sövande kör i middagshettan. Sedan fick han börja bergbestigningen. Det han fann, när han kommit upp på själva Kulingmassivet, var ett jordiskt paradis, men ett så gott som utdött sådant. Kulis med bärstolar och bagage på väg upp till Kuling Där fanns många ruiner, men de var mycket gamla, så dalen hade synbarligen varit praktiskt taget avfolkad länge, och så hade taipingarna bränt och härjat i skogarna. Nu fanns det bara några små lerhyddor, där en handfull spetälska bönder förde en sorglig tillvaro. Mr Little log i sitt skägg och beslöt, att hit skulle han föra alla européer undan sommarens stinkande Jangtse med dess malariamygg. Men vid kvällens lägereld fick han höra den dystra historien om det gamla kungariket på Kuling. När balsaminerna blommade, färgade prinsessorna sina naglar röda, och i templet bakom palatset glödde alltid rökelsestickorna. Men kungens äldste son och tronföljare gick på jakt bland bufflarna i bergen. Då hände det sig en dag, när den gamle kungen satt och skrev små dikter med en tuschpensel av silver på ett utspänt sidenstycke, att templets gonggonger slutade att dåna, och den gamle översteprästen kom vacklande in i palatset. Där förkunnade han spådomen, spådomen, som skulle bli till Kulings förbannelse. Bland bergets vilda bufflar skulle komma en vit tjur. Den fick icke skadas, den fick icke jagas, den fick icke retas, ty den var en guds inkarnation. Skulle den bli fälld, skulle olyckan i form av spetälska drabba konungen, hela hans folk och hela hans hus. Nu inträffade verkligen, att man någon tid senare skymtade en vit tjur bland vildbufflarna. Konungasonen hade ju varnats av spådomen, men det hände en dag, att han och hans jägarskara drev en hjord framför sig genom skogssnåren, upp mot den bergskam, som stupar brant ner mot slätten med Poh-jangsjön. De såg bufflarna avteckna sig som silhuetter mot himlen uppe på bergskammen och störtade fram med bergsjägarnas vilda skrin, kastade sina spjut och sköt sina pilar. Då såg de den vita tjuren stegra sig som i panik och störta ned i djupet. Den gamle kungen strök sitt vita skägg och skakade på huvudet, när han fick höra talas om olyckan, och återvände sedan stillsamt till en dikt om en tårpil och en trana, som sträckte fram över den röda aftonhimlen. Men efter någon tid klagade en av hans yngsta och skönaste konkubiner över ett sår på benet, som inte ville läkas. Och så brast förbannelsen lös. Skräckslagna och fulla av sår och bulnader flydde de från honom, den ene efter den andre. Jägarsonen och tronarvingen fick dra som en spetälsk tiggare längs Jangtsefloden och dog i kolera i solgasset på ett gammalt båtroder, som lagts upp till torkning på flodbanken vid Shasi. Kvar var till slut endast den gamle kungen och hans trognaste, som förde en skuggtillvaro i palatset. När hans såriga ögon blev blinda, samlade han alla en kväll till en sista stor blommornas, vinets och glädjens fest. När den led mot sitt slut, lät han räcka en brinnande fackla till var och en av sina gäster. De förstod hans mening. Så förgicks hela konungadömet i ett flammande bål. Sedan dess har Kulingbergen varit ett andarnas och spetälskans hemvist. Den gamla vidskepelsen skulle det nu bli slut på. Han lyckades också få det dithän, att Kulingbergen för alla Jangtsedalens européer blev sommarens ljuvliga paradis. Själv fick jag emellertid blodförgiftning uppe på Kuling tre gånger, och det var en bekant sak bland alla oss barn och våra ah-mas, att ett sår man fick på Kuling inte läktes förrän man kom ned i dalen. Många år senare fick jag av en hemvändande kinamissionär höra förklaringen. En modern bakteriolog hade funnit, att den ljuvliga Kulingbäcken, som ibland porlade så stilla fram genom bergsdalen, och ibland, efter någon av de tropiska regnskurarna, kastade sig fram i vilda och dånande katarakter, var en formlig kultur av en bakterie, som vållade bulnader och svårläkta sår. Det var alltså förklaringen. Rätt som man gick och pysslade med något, kunde man med plötslig upprördhet minnas ett brus. Man stod stilla och tänkte efter. Åh, det var ju Kulingbäcken, som brusade så om nätterna, när det hade regnat. Eller plötsligt mindes man den bitterljuva, halvsöta doften i bambudungarna på Kuling. Eller plötsligt såg man för sig en vision av höga klippväggar, som drog bort mot blånande oändlighet, små ulliga moln mot branta bergväggar och ett ensamt par fågelvingar, som glänste i solen mellan fjällbranterna. Det var Kuling, som kallade - det var vår! Resan till Kuling var årets stora äventyr. Vanligtvis skedde den inte förrän sommaren var så långt framskriden, att koleran hade börjat härja - om det nu var koleraår, vilket brukade vara fallet vart annat eller vart tredje år. När missionärsfamiljerna trängde sig fram genom stadens gränder ned mot floden, gällde det att hålla ihop. Vi hade fått lära oss, att sådana tillrop fick man aldrig låtsas om. Vi fick heller aldrig stanna och smaka på de jordnötter, som kanske bretts ut på en smutsig mattstump mitt bland gatans avskräde, eller det bruna, aromatiska rörsocker, som frestade oss från en säck, som med öppet sprund stod lutad mot en husvägg. Och framför allt skulle ju vi barn besparas från att se de kolerasjuka. Det var dock inte alltid möjligt. Jag minns, hur vid ett tillfälle en kolerasjuk släpade sig bort för att få dö ensam bland gravfältets kullar. Han var redan så tagen, att han inte kunde gå upprätt, men mot målet strävade han - att få lov att bli ensam med sitt bottenlösa elände, att få dö i fred. Nere vid floden såg man också de sjuka. Det var många djonker, som inte gick längre upp för floden än till Ichang. Där lade man upp en tid för att få ny last och se om fartygen. De stora rodren - stora som dörrlämmar - lades upp till torkning vid flodbanken. De kunde ligga där i långa rader som solbakade sjukbårar - på varje roder en kolerasjuk. Men sådant glömde vi barn så fort, när vi bara kom ombord på ångbåten. Det var japanska ångare, som frekventerade Jangtse. I första klass åkte européer. De andra två var infödingsklasser. I andra klass reste de bildade kineserna. Många gånger var de kanske åtskilligt mer kultiverade än de vita råskinnen i första klass. I denna andra klass brukade också ibland missionärerna resa. Det ansågs nästan som ett rasförräderi, men pappa tyckte med rätta, att han hörde hemma bland kineserna, som han kommit för att påverka, och icke bland dessa européer, med vilka han ej hade några gemensamma intressen. I tredje klass slutligen reste kulis och likställda. Där var riskerna för ohyra och infektioner alltför stora för att missionärerna skulle våga låta sina familjer resa i den klassen. På dessa ångbåtsresor kom vi emellertid ibland i kontakt med den kinesiska aristokratin, som annars gärna ville isolera sig från oss. De flesta av dessa höga herrar rökte opium, och pappa led ju förskräckligt av den för honom förhatliga doften. Opium var för en kristen i Kina ungefär som brännvin för en svensk filadelfiabroder. Men vi pojkar, som ännu hade sinnena fria från religiösa fördomar, tyckte det luktade gott. Fast det vågade vi inte berätta. Vi kom ju ihåg hur det var, när mamma var sjuk i Ichang, och den engelske dr. Han rökte en god havannacigarr, som Kalle och jag tyckte spred en doft, mot vilken de kinesiska rökelsepinnarnas var bara strunt. Det tyckte vi ju båda, men naturligtvis var det jag, som talade om det för pappa och därför fick ett straff- och förmaingstal. På båten fick jag också för första gången se en kines, som var så förnäm, att han måste visa, att han aldrig uträttade något med sina händer. De hade därför gjorts obrukbara genom att naglarna fått växa decennium efter decennium. För att de inte skulle brytas, hade han låtit förfärdiga nagelfodral av silver. Då dessa fodral var svängda som långa klor och dessutom hade minst dubbel fingerlängd, tyckte vi pojkar, att det var ovanligt spännande att titta på den praktfullt klädde mannen, som för övrigt var närmast vithårig och hade några långa, vördnadsvärda, vita skäggstrån mitt på hakan. Han såg likgiltigt och överlägset förbi oss ända till båtresans sista dag, då han tilltalade oss och på oklanderlig engelska förhörde sig om våra ärade fäders och mödrars hälsotillstånd m. Efter tre à fyra dagars flodresa kom vi till Hankau, där vi måste byta båt. Om det passade med båttiderna, fick vi fara i sampan över till Wuchang, som låg tvärs över Jangtsefloden. Det var Hupeprovinsens huvudstad, och missionsförbundets station där var en riktig idyll. Men ofta tillät inte tiden ett besök på andra sidan floden. Vi brukade då i stället besöka familjen Malloy. Mrs Malloy var kinesiska, och de två blandrasdöttrarna var obeskrivligt söta. De bjöd oss på riktig lemonad, tänk bara det, och berättade lika oanständiga historier som kinesungarna hemma i Ichang. Gud, vad vi var tjusade av dem, och vad vi var rädda, att de vuxna skulle komma underfund med det. Tre dagar med en ny flodångare, och vi var i Kiu-kiang, där vi stuvades i bärstolar för att bäras upp till Kuling. Det tog en halv dag att komma till Halfawayhouse, där alla kommenderades i säng för en lång middagsvila, innan bergssluttningarna skulle forceras. Men inte kan barn sova under sådana förhållanden. Vi låg på de bambuflätade sängbottnarna, lyssnade till suset i akasiornas kronor, till cikadornas oändliga stråkbrus och längtade efter att komma iväg. Så bar det iväg uppför den s. Det finns nog inte många västerlänningar, som godvilligt själva klättrat uppför dessa tusentals trappsteg, men kulierna sprang med bärstolarna uppför trappan precis som om det gällt en vanlig promenad på en stadsgata. Dessa bärarkulis från Kiu-kiang ansåg sig alla kunna tala engelska. De flesta glosorna hade naturligtvis anknytning till engelskan. Då visste vi, att nu var vi på Kuling. Duff hade monopol på livsmedelshandel. Han hade också ett par pojkar, som vi betraktade med skräckfylld avund. Trasiga bergsvildar med äventyrslystnaden lysande ur ögonen. Mellanting mellan Huckleberry Finn och Tarzan. Jag minns en gång, när vår svenska skola hade klassundervisning på missionär Skölds veranda. Bland ekarna på bergsskränten framför bungalowen fick jag syn på ett skarpskuret ansikte. Det var yngste pojken Duff, som plötsligt trädde fram ur buskarna som någon sorts underlig skogsgud. Nå, vi fick ju så småningom syn på honom allesammans, t. Men hon vände sig bort med förakt. På det ena benet hade han bara en halv byxa, och skjortan hängde i trasor. På fötterna ett par kinesiska halmsandaler. Han sade inte ett ord, bara vände sig om, och plötsligt fanns han där inte längre. Men åtskilliga år senare fick jag höra talas om, att han organiserat och lett den väpnade eskorten för konvojer till Kuling, när kinesisk-japanska kriget gjorde rövarhorderna besvärliga. Ett lejon ifrån Juda, en modern Macabeus i ett kinesiskt bergmassiv! Inte långt från Duffs varuhus låg det europeiska sommarsamhällets första byggnad. Bakom den verandaförsedda huvudlängan låg en annan och anspråkslösare länga, tjänarebarackerna. Och förbi Lot 35 flöt bäcken. Där byggde vi dammar och kvarnhjul, som pojkar för sed ha. Längre ned i dalen låg kyrkan, där vi varje söndag måste delta i den engelska söndagsskolan. Och ännu längre bort, där bebyggelsen slutade, låg träskmarker med oljebemängt, i alla regnbågens färger skimrande vatten, och längst bort fanns de gamla kinesiska incense mills, där man av doftande träslag malde cellulosa till rökelsepinnar. En morgon kom pojkarna Rydén springande ner till oss - deras far hade nämligen en privatbungalow - med uppskakande nyheter. Deras ah-ma hade väckts mitt i natten av ett fasligt väsen på köksdörren. Hon öppnade köksfönstret för att se, vad som stod på. Det var en tiger, som vässade klorna mot dörren. Vi fick följa med upp till Rydéns för att se på märkena. Köksdörren var struken med grön oljefärg, och i denna syntes stora, djupa repor, liksom dragna med knivar. Det var en stor tiger, det syntes på spåren, som var tallriksstora, och att det var en tigrinna förstod vi av att hon haft med sig sin unge, som hade spårstämplar som tefat. Det är klart att vi beslöt oss för tigerjakt. De två största av oss, min bror Kalle och Josef Sköld han, som sedermera blev konstnär, professor vid Konstakademin och intendent vid Nationalmuseum , var väl uppe i 11-12-årsåldern. Josef, eller Otte som vi kallade honom, hade en pennkniv och Kalle en stor bambustör. Planerna var nu följande: När tigern kom rusande på oss och gapade för att bitas och sluka oss, skulle Kalle rusa fram och köra bambustören i halsen på honom, och Otte skulle sticka ut hans ögon med sin pennkniv, allt under det vi småpojkar skulle kasta oss över var sin tass för att hålla fast den, medan de två stora pojkarna gjorde sitt. En halvkvävd och blind tigerstackare skulle vi väl komma till rätta med. Vi lyckdes följa spåret hela förmiddagen. Men vid en bergvägg, där marken täcktes av drivor av vittrad stenskärv, försvann tyvärr spåret. Trots allt letande kunde vi inte återfinna det. Jag har sedan ofta tänkt mig, att tigern kanske hela tiden låg i något bambusnår och tittade på oss. Den dagen kom vi för sent till middagen, och frågan om bestraffning för denna förseelse fick aktualitet. Men i den allmänna förskräckelsen, när man lyckats plocka sanningen ur oss, glömdes straffet helt. En gång då bestraffningen icke glömdes var emellertid det stora lerbollskriget i kärret mellan svenska och engelska pojkar - amerikanska med för den delen. Det var en söndagsmorgon. Alla de många hundratals barnen på Kuling var klädda i nytvättade, vita tropikkläder, och alla hade vi nytvättade tygöverdrag på våra tropikhjälmar. Strax nedanför Lot 35 fanns en sumpmark, som genomkorsades av en gammal, halvt nedrasad stenmur. På andra sidan muren fick vi syn på en skock engelska pojkar. Och engelska pojkar avskydde vi sedan en vecka tillbaka. Söndagsskolan, Children's service, hade nämligen kommit på den snillrika idén att utlysa en tävlan om vem som kunde visa upp den vackraste flaggan. Vi var tre svenska pojkar, som hade ett förfärligt besvär med att i den hårda bergsvinden på ett värdigt sätt tåga fram till mötesplatsen med den sörsta svenska flagga, vi hade kunnat uppbringa. Men juryn var engelsk, och naturligtvis gavs priset till en engelsk flagga, som var mycket mindre än vår. Det var en oförrätt, som vi inte kunde svälja; en skymf som vi helst hade velat avtvå i blod. Men alltså, den söndag då lerbollskriget utbröt, fick vi syn på några engelska pojkar på andra sidan muren. I brist på annat kastvapen plockade någon av oss upp en handfull lera, kramade ihop den till en boll, och pang! Där hamnade den med ett klaskande ljud på en engelsk solhjälm. Så var striden i full gång. Som söner av en disciplinerad soldatnation spred engelsmännen skyttelinje och tillkallade förstärkningar. Snart hade vi en stor del av de engelskspråkiga emot oss - engelsmän såväl som amerikaner. Men vi fick förstärkning från ett oväntat håll. Det var ett par skotska flickor, May och Kate Mac Kearny. De kände sig visst också höra till en föraktad minoritet. Flickorna var beväpnade med leksaksspannar, som kom väl till pass för vattenförsörjningen till lerbollarna. För resten var de flinka och flitiga att rulla lerbollar, så vår ammunitionsförsörjning fungerade bättre än fiendens. Vi lyckades hålla muren, tills lunchgongongen avbröt striden. Men Du gode Gud, vad vi såg ut! Agan var på den tiden ett internationellt erkänt uppfostringsmedel. Det steg vilda tjut från många bungalows på Kuling den söndagsmiddagen. Men nästa gång tyckte jag verkligen, att jag fick hämnd på engelsmännen. Det var då jag halade ned flaggan på engelska konsulatet. Alla familjer hade redan dragit åstad till den ravin, där Children's service skulle avhållas. Jag minns inte varför jag blivit försenad och ensam kom strövande fram genom det avfolkade Kuling. Engelska konsulatets stora järngrind stod öppen! Inte en människa inom synhåll. Inte en tjänare, ingen portvakt! Kanske spelades det Mah-Jong i tjänarbarackerna. Jag smög mig som en indian mellan bambusnåren. Så var jag vid flaggstången. Forfarande ingen inom synhåll. Tjing, tjong, där löstes knopen, som höll flagglinan. Med ett gnissel gled flaggan ner. Där låg den på marken vid mina fötter. Jag tittade mig omkring. Så vände jag mig mot flaggan och gjorde honnör, för den sanne gentlemannen skall alltid behandla en slagen fiende ridderligt. Ni kan tro att jag sprang! Just när jag flög ut genom konsulatets järngrindar, hörde jag borta från mötesplatsen, hur Children's service stämde upp den religiösa barnslagdängan: Jesus wants me for a sunbeam to shine for him each day, follow him moment by moment at home, at school, at play. Man hade alltså börjat, och jag skulle komma för sent. Men jag hann ändå fram i tid för att andtruten lyckligt skråla med i sista versens refräng: A sunbeam, a sunbeam, Jesus wants me for a sunbeam. A sunbeam, a sunbeam, I'll be a sunbeam for him. Kapitel VI: Ichang Just nu, när jag börjat detta kapitel av mina hågkomster, ligger jag i en sjukhussäng i väntan på en av allt att döma ofarlig operation. Jag har legat och inventerat bland mina minnen, medan jag väntat på min fru, som skulle ta diktamen. Och vilken uppsjö av erinringar! Inte kan jag låta allt detta komma på papperet. Visserligen vill jag skriva av mig ett livs facit, men inte vill jag gå in för ett arbete, som skulle svälla till ett helt bibliotek. Det finns andra saker, som jag också vill hinna med. Därför kommer jag inte att berätta om Li-nainai, inte om Pen-nainai, inte heller om den gamle fine evangelist Tsen i Chiang-Kow, som var alla barns avgud och fick ett tragiskt livsöde. Och inte heller kan jag berätta om evangelisten på utstationen, som bankade en tiger i huvudet med en skära för att slippa bli av med sin ende get, och inte heller om den tokige kapten Rasmussen, - jo för resten, på honom får jag väl offra några ord. En dag, när min bror Kalle och jag kom smygande fram ur majsplanteringen, som på grund av ormfaran var förbjuden lekplats, fick vi se en vit ponny, som gick och betade på gräsmattan. Vi vågade oss inte in direkt utan sprang bort till köksbaracken och frågade Ma-sifu vem som rådde om hästen. Det var Rao-laopan, vilket ungefär betydde kapten Rao. Aha, den galne norske kaptenen Rasmussen! Honom hade vi hört talas om, fastän vi aldrig träffat honom. Det var en liten man med ett stort rött skägg. Han var klädd i tropikhjälm och vita tropikkläder, svängde ett ridspö i handen och hade sporrar. Att han var sjöman förstod man av alla skepparhistorierna, men Gud vet, om han någonsin fört befälet på ett fartyg. Han hade emellertid hamnat här långt uppåt floden. Över en liten biflod till Jangtse, som alltid hade passerats med primitiv roddfärja, byggde han en skranglig bambubro. Vid ena änden av bron lät han timra upp en bungalow, och mitt på bron satte han en vaktkur, där han placerade en av sina kulis, som fick ta upp en broavgift av 10 cash. På det levde han bra, levde rövare med risvin och kvinnor och red omkring på sin ponny och spelade herreman. Han var emellertid en vänlig själ, som aldrig aldrig svor i närvaro av vita damer och missionärer. Vi pojkar fick roa oss hur mycket vi ville med hans ponny, så snart han kom på besök, och det blev verkligen tämligen ofta, när han väl funnit kontakt. Sista kvällen hos oss stannade han till aftonmåltiden, och sedan satt pappa och berättade gamla kinesiska sägner från trakten. Inom synhåll från stationen låg en källa, eller kanske rättare sagt en damm. Det påstods naturligtvis, att den var bottenlös. Om dagarna brukade kinesgummorna klappa tvätt på strandbrinken, men på nätterna vågade ingen sig i närheten. Det skulle nämligen finnas ett övernaturligt väsen nere vid källan, som nattetid drog till sig alla besökare. Så berättade pappa vidare många av de tusentals sägner han hört. Och till slut tog kapten Rasmussen god natt, hoppade upp på sin ponny och gav sig ut i natten. Nästa morgon väcktes vi av en skrikande tjänarskara. En gumma, som skulle skölja sin tvätt vid dammen, hade funnit kapten Rasmussens ridspö och solhjälm flytande på vattnet. Pappa gav sig iväg till dammen och fann märken efter hästens hovar, där den halkat ner, och andra märken, som kunde tyda på att Rasmussen rivit sina fingrar blodiga, när han försökte ta sig upp ur dammen. Men varken hästen eller mannen blev någonsin återfunna. Antagligen har han väl försökt bevisa för sig själv, att han var fri från all vidkeplig rädsla; så har han sporrat hästen för nära farozonen, och så gick det som det gick. Men för de vidskepliga kineserna var det ju ett bevis för riktigheten i deras övertro. Det finns naturligtvis också mycket, som skulle kunna berättas om övriga utlänningar i Ichang, speciellt då om missionärsfamiljerna på missionsstationerna. Men jag är rädd, att det skulle svälla ut till ett Ichangstationens epos. Därför vågar jag inte berätta så mycket jag skulle önska om eldsjälen missionär Kullgren. Han kom från ett annat missionssällskap i norra Kina och hade på sig en ylletröja, nödvändig i Nordkinas kalla trakter men direkt hälsovådlig i den tropiska värmen i Jangtsedalen. Om honom skulle man ju kunna skriva böcker, och han har för resten själv gett ut en bok om sina kinaår, där han bl. På denna resa gjorde han mest det sistnämnda. Familjen Engdahl, som delade missionsstation med vår familj under åtskilliga år, kunde också vara värd sitt kapitel. Men annars var det ju nog så, att de djupaste intrycken fick vi barn från tjänarna och från de kinesiska lekkamraterna. Sedan Kalle och jag misslyckats med kaninavel, slog vi oss på hönsavel och hade till slut tjugofyra präktiga hönor i den bambuinhägnade hönsgården. Så en morgon fann vi en stor vit höna liggande död på marken, och ett par andra raglade vimmelkantiga omkring. Nästa dag på morgonen levde bara min brors stora gråspräckliga höna, men framåt förmiddagen dog också den. Då gav min far portvakten order att skaffa undan alla hönsliken och gräva ner dem. Sedan förvånade portvaktsfamiljen oss genom att hela vintern så ofta öka ut sitt magra ris med härligt hönskött. Men pappa fick lösning på problemet, då han fann en tunna insaltade hönor i det innersta hörnet av portvaktsstugan. Det var hela vår hönsgård. En verklig festmåltid lär samme portvakt ha berett sig och sina vänner en sommar, när vi var på Kuling. På mantelpiecen i vårt sitting-room stod under ett par års tid en glasbehållare med en stor orm i sprit. Den hade pappa en kväll slagit ihjäl med en bambukäpp, när han fann den hängande ner från bambutaket i vårt avträdeshus. Just det året fann vi vid hemkomsten från Kuling, att glasbehållaren med ormen och spriten försvunnit. Nå, stekt orm lär ju kunna vara en läckerhet. Klockstapeln på missionsstationen i Ichang Liksom vitsipporna i en svensk björkhage kan slå ut i hela drivor på ett par dagar, så slog balsaminerna ut i alla våra gräsmattor och i alla gårdens skrymslen. Vi brukade plocka dem och färga naglarna röda med kalkbladen. Och det var en dag i denna balsamintid, som jag sprang bland blommorna och impoviserade ord och ton till en liten visa om balsaminerna. Och så beslöt jag, att jag skulle bli kompositör, när jag blev stor. Jag sprang in till pappa, sjöng min visa och berättade mitt beslut. Jag måste väl ha varit sex år. Det var den enda undervisning i fiolspelning jag fick innan jag kom långt upp i tonåren. Men pappa lyckades komma över ett par flageoletter och ett par små leksaksxylofoner. På dem lärde min bror och jag oss att spela en hel del småmelodier. Däremot gick det inte så bra med ett par riktiga kinesiska bambuflöjter. De var nämligen stämda i heltonsskala, vilken icke användes i den kinesiska vokalmusiken, utan huvudsakligast i den instrumentala begravnings-, bröllops-, tempel- och festmusik, som alltid beskrivits som synnerligen påfrestande för europeiska öron. På de instrumenten kunde vi inte spela några av de gamla välkända melodierna. När jag var något över sex år, hade min styvmor lärt mig läsa, och då det befanns, att jag läste tämligen flytande, beslöts det, att jag skulle få börja i den svenska skola, som just hade inrättats i Ichang. Vi läste i det s. Hon hette Elfrida Isaksson och var småskollärarinna från Småland. Det var egentligen bara missionärsbarnen från Ichang och Shasi, som regelbundet besökte skolan, men någon gång fick pojkarna Sköld från Wuchang delta i lektionstimmarna uppe på Kuling. Den skolan flyttades sedermera till Ki-kung-shan, fick ett halvt hundraral svenska elever från hela Kina och t. Då hade emellertid tant Elfrida Isaksson för länge sedan rest hem till Sverige med min bror, mig och Eskil Rydén ifrån Shasi. Kapitel VII: Hem till fädernas land När jag var ungefär tio år gammal, hade vår lärarinna varit sina sju år i Kina och skulle alltså hem till Sverige för att under halvtannat år rekreera sig i hemlandet. Många missionärsfamiljer brukade skicka hem sina barn för att de skulle bibringas en allmän europeisk hyfsning. I vår familj dryftades nu frågan om lämpligheten av att min bror Kalle och jag sändes hem med tant Elfrida. Kalle hade en släng av malaria, och själv hade jag haft solsting med efterföljande hallucinationer och var i övrigt en svag och eländig stackare. Det beslöts, att vi skulle sändas hem. Samma beslut fattade familjen i Shasi beräffande sin pojke Eskil. Av en kinesisk sadelmakare beställde pappa var sin svinläderskoffert åt oss pojkar. Koffertarna försågs med träbeslag utom på sidorna samt framme vid låset, där skönt smidda kinesiska mässingsbeslag vittnade om koffertarnas ursprungsort. I svart oljefärg målades våra namn med kinesiska skrivtecken på locket. Det var vad en kinesisk hantverkare trodde vara modern europeisk stil. Den skräddare, som fick utrusta oss med kläder, hade ungefär samma stilkänsla. Tant Elfrida hade ju de svenska kläder, hon inköpt i Sverige för c:a åtta år sedan. Och sålunda rustade gjorde vi oss färdiga att anträda resan, Hur sällskapet tog sig ut framgår avbilden, som togs framför kapellets gavelfönster samma dag vi skulle ge oss iväg. BILD När vi lämnade stationen för att ta oss ned till floden, var det redan mörkt. Först kom pappa och en kuli, som bar på två papperslyktor, som skulle lysa oss, så att vi kunde balansera oss fram mellan risfälten. Sedan kom den fine gamle Yang-shiensen, som höll mig i handen. Jag var ju fylld av spänning och förväntan inför hemkomsten till Sverige, och vid den åldern hade jag ungefär samma inställning till Karl XII som Gustav Mattsson i Albert Engströms novell om Herkules och Karl XII. Jag traskade vid sidan om Yang-shiensen och uppbyggde honom med fantasier om hur det kunde varit om Karl XII hade levat. Först skulle han med en handfull blågula bussar ha stormat det kejserliga palatset i Peking, och se'n skulle hans segrande skaror ha galopperat ned igenom hela Kina och lagt under sig det ofantliga riket, så att Sverige äntligen i Carlssons skolgeografi kunde få ståta med samma underrubrik som England, Tyskland och Frankrike: Biländer. Kalle Pappa hörde ju mina utgjutelser och försökte gång på gång på ett fint sätt leda samtalet in i andra banor, men jag var så fången i mina strålande fantasier, att Karl XII ideligen återkom. Jag har många gånger sedan undrat, vad den fine, siratlige, konfutianistiskt bildade Yang-shiensen tänkte om barbarynglet, han ledde vid handen. Själva avskedet vid flodstranden har jag inget minne av. Det var väl så sorgligt, att det fullständigt trängts bort ur medvetandet. Och den 200 svenska mil långa flodfäden ned till Shanghai var ju som en vanlig kulingresa. I Shanghai blev vi inkvarterade i det svenska sjömanshemmet, och där fick jag för första gången tag på en indianbok. Visst hade jag tidigare varit begiven på läsning, men de böcker, min far stuckit mig i handen, var ju av en annan sort. Men nu låg jag på knä på en soffa i trapphallen på sjömanshemmet och slukade berättelserna om Buffalo Bill, Texas Jack, Skinnstrumpa och Den siste mohikanen. Det var andra grejor. Det gick bra, ända tills jag började låta vokabulären influeras av äventyrsböckernas språk. Ordet kanaljer hade jag aldrig hört användas, och förmodligen hade väl snälla tant Elfrida glömt ordets betydelse. När hon hörde mig använda det om de två andra pojkarna, dekreterade hon. Och eftersom jag hade lärt det ur indianböckerna, så blev dessa förbjudna. Detta med svärord kan för resten bli ett problem för barn i sådan miljö som vår. Därför är det ju förklarligt, att pappa en gång fick höra följande samtal mellan min bror och mig: - Skulle du kunna svära på, att det är sant, som du säger nu? Jag vill minnas 7 à 8. Men den var för den tiden mycket modern och komfortabel. Med häpnad såg vi sotiga eldare, som var européer. Sådant var ju kulijobb, och aldrig kunde vi ha tänkt oss, att en europé skulle syssla med grovarbete. Det var ju otänkbart i Kina. På den tiden var det brukligt, att tyska musiker tog engagemang på Norddeutscher Lloyds Ueberseeflotta. I tjänstgöringen ingick skyldighet att servera. Så kunde det hända, att soloklarinettisten mellan konsertnumren fick springa omkring och dela ut sopptallrikar i första klass salong. Det var väl inte många resor en musiker ville göra på sådana villkor, men naturligtvis kunde det vara roligt att gratis få komma ut och se Kina, Australien, Indien och alla fjärran sagoländer. Det var alltså en utmärkt orkester, som klämde i med en smattrande tysk militärmarsch, när vi äntrade upp för fallrepstrappan. Något sådant hade vi aldrig hört. Var indianromanerna den första stora andliga chocken på vår resa, så blev detta den andra. Om resans första del är icke mycket att säga. Tant Elfrida kröp till kojs i sjösjuka, så snart vi hade lämnat Shanghai, och Kalle fick någon sorts tandköttssjukdom, som gjorde honom oförmögen att delta i kalaset på de chokladkartonger, som vi fått med oss av vänliga människor. Vi såg en valfisk spruta, och se'n blåste det upp till storm. Då fick också jag känning av sjösjuka - eller var det det omåttliga kalasandet på chokladpraliner? Det dröjde i varje fall många år, innan jag kunde äta choklad med smak. Så kom vi till Penang. Där möttes vi första gången av de malajiska dykarpojkarna. Vi pojkar hängde över relingen alldeles fascinerade av malajpojkarnas undervattensslagsmål om de små silverslantarna, som så långsamt singlade ner mot bottnen. I Penang blev fartyget liggande några dagar för att lasta bomull och tobak. Vi var naturligtvis strängt förbjudna att gå i land, men en morgn listade jag mig ändå ner för fallrepstrappan. Jag hade några silverslantar i byxfickan och köpte en korg full med svampar och koraller av en av de många försäljarana, som satt och väntade på kajen för att kasta sig över varje europé, som vågade sticka näsan i land. Jag var rätt mallig, när jag klev ombord, men blev skändligen utskrattad av mässpojken för att jag hade betalt fem gånger för högt pris. Då gömde jag korgen och min skam bakom en av livbåtarna och tittalde aldrig dit mer. Livet på passagerardäcken kunde ju ibland om kvällarna påminna rätt mycket om en tysk värdshusscen. Många av passagerarna var tyskar, som satt och drack varandra till i stora sejdlar med guldglänsande och skummande öl. Vi svenska pojkar hade aldrig smakat öl, med det påminde ju till utseendet farligt om lemonad och såg underbart läskande ut. Kanske med den lilla baksluga beräkningen att få smaka något gott talade min bror Kalle om för tant Elfrida, att han blev törstig, när han såg tyskarna höja sina sejdlar. Tant Elfrida blev fullständigt bestört. Hon hade hört en hel del av berättelserna om vår morfar, Jan Petter Andersson, och hans utsvävande liv i sus och dus. Nu trodde hon, att rusdrycksdjävulen slagit sina klor i Kalle. Vi blev nedkallade i hytten, där vi alla blev kommenderade ner på knä, och så bads det till Gud för Kalles räddning. Nästa morgon lämnade vi Penang. Det var någonstans mitt ute på Indiska Oceanen som vi började känna en egendomlig, stickande lukt. Och det var brådska ombord. Personalen sprang med slangar och sprutor. Vi som hörde hemma på akterdäck hade till att börja med inga klara misstankar, men när rökslöjor började svepa fram ifrån fören, och lukten av brinnande bomull och tobak blev allt fränare, förstod alla, att elden var lös. Antagligen hade väl någon slarvig malajkuli släppt en brinnande cigarrett i lastrummen under lastningen i Penang. Vår specielle plågoande, mässpojken, som var en 3-4 år äldre än Kalle, tyckte tydligen om att skrämma småpojkar. På avstånd såg vi en fartygsrök. Diadem, med vilken signaler växlades. I själva verket hade från vår kommandobrygga skickats ut det lugnande meddelandet, att Diadem lovat hålla sig inom prejningshåll för att vid behov kunna assistera, men mässpojken försäkrade oss, att Diadem förklarat det omöjligt att hinna fram, att våra livbåtar var murkna och inte kunde flyta, och att vi alla skulle bli hajmat. När jag nu försöker påminna mig mina reaktioner vid tillfället, undrar jag, om inte den medvetna dödsskräcken utvecklas senare än 10-årsåldern. Såvitt jag nu kan minnas, var jag naturligtvis uppskrämd, men fann samtidigt det hela fasligt spännande. Det otäckaste var ju de trekantiga hajfenorna, som vimlade omkring fartyget. Diadem kom så småningom upp i lovart om Seydlitz och skickade sina båtar för att hämta passagerarna. Vi stuvades ner i en överfull livbåt. Den var så nedtyngd, att relingen knappast höjde sig mer än någon decimeter över vattenytan. På toften mitt emot oss satt en sjösjuk hindukvinna, som inte vågade luta sig över relingen för att offra åt havet. Där sam ju hajarna. Men bredvid henne satt hennes kanske tioåriga dotter och åt lungt en apelsin. Efterhand som hon skalade den, slängde hon skalbitarna åt hajarna. Det verkade nästan som när man matar sälar i en zoologisk trädgård. Nåja, vi kom fram och klättrade upp för fallrepstrappan till den engelska pansarjätten. Det enda jag hade lyckats rädda med mig var en liten palett med akvarellfärger, en pensel och en målarbok. Jag skämdes förskräckligt för att jag inte i första hand hade räddat min bibel - det borde ju den snälle söndagsskolgossen ha gjort - men tant Elfrida lugnade mig, då hon plockade upp den ur sin egen väska. Här, på denna engelska pansarkryssare, fick jag första gången höra en stråkorkester. Man syftade väl åt symfoniorkester, men jag kan inte alls påminna mig vilka blåsinstrument som var besatta. Eftersom man spelade med piano, förmodar jag, att besättningen var ungefär den kompletta salongsorkester, som man i början på seklet kunde få höra här och var på större restauranger. Stråkklangen fascinerade mig emellertid, och jag anade nog instinktivt, att detta i framtiden skulle bli min musik. Den janitscharorkester, som hade spelat ombord på Seydlitz, var nog bra för militärmarscher, men det fanns ju annan musik, där den insmickrande engelska stråkklangen tjusade mera. Vi blev landsatta i Bombay för att där gå ombord på Norddeutscher Lloyds Barbarossa, som angjorde staden på vägen hem till Bremen från Melbourne. I Bombay fick vi höra, att man lyckats bogsera in Seydlitz till Colombo, där stadens brandkår släckte branden, och alla våra tillhörigheter blev med extra båtlägenhet forslade till Bombay. Det var alltså egentligen bara några småsaker vi blev av med. I Bombay blev vi mycket inträngande varnade för all kontakt med befolkningen. Pesten rasade i staden Därför fick vi också föra den gula pestflaggan - karantänsflaggan - vid alla hamnar vi angjorde. Det vållade ju en massa tidsutdräkt med läkarundersökningar och sådant. Så var det i Port Said, Suez, Neapel, Genua och Antwerpen. På hemvägen kom vi i land överallt och fick se oss omkring, men det finns så många reseskildringar om dessa orter, så det räcker väl, att jag talar om, att vi en gråmulen vinterdag ankrade i Bremerhafen och därifrån fick ta tåg direkt till Köpenhamn. Det var då över två månader sedan vi lämnat Ichang, och på hela denna tid hade vi icke sett en svensk flagga. Så stod vi plötsligt där framför den svenska öresundsångaren vid Havnegade. Den svenska flaggan vajade i aktern. Tre små pojkar i underliga, halvkinesiska kläder och en tant klädd efter småländska dammodet för tio år sedan. Men vi fick verkligen tårar i ögonen allesamman, när vi såg vårt lands flagga. Omkring oss stod busar av båda nationerna och hångrinade, och plötsligt kände vi oss mycket generade. Vi stod samlade vid relingen för att riktigt insupa alla intrycken av fäderneslandet, Sverige. Men på hamnpiren stod några ligister, som fick syn på oss underliga typer. De började härma våra ställningar och göra narr åt oss med alla möjliga mer eller mindre aggressiva gester. Det var alltså: välkomna hem till Sverige! Vi skulle närmast ta in hos mina släktingar Meissners i Malmö. De hade emellertid inte väntat oss den dagen. Men slutligen tog gamla Kerstin hand om oss, Kerstin, som bodde på ett vindsrum och lagade maten på ett fotogenkök ute på vinden. Hon bjöd oss på stekt färsk sill och potatismos. Och så var vi äntligen hemma i Sverige. Kapitel VIII: Skolpojke i Sverige Mark Twain har i Tom Sawyer en rätt dråplig skildring av en lek. Tom har dömts av den stränga tant Polly att måla hennes plank, och då kommer Ben Rogers, föreställande den stora Missisippi-ångaren, seglande. Vattnet brusar i skovelhjulen, maskintelegrafen ringer, kommandoropen skallar, tills ångaren lägger till. Alltihop är en lekpantomim av Ben. Så brukade ju vi också leka flodångare i Kina. Vi var också sampaner, som rodde fram över floden, och vi härmade årornas och vattnets ljud. Vid staketet sjönk vi ner i den bekväma kuliställningen, som alla kulis och alla kinespojkar använder utomhus, när de inte vill gå, stå eller springa. Och så kom Eskil Rydén ut ur skolporten. Han var kapten, maskinist, matros och ångbåtskalle i en person. Han drog i ångvisslan, och kinesisk-japanska kommandoord blandade sig med bruset av skovelhjulen. När han kom fram till oss, backade han först för att kunna lägga parallellt intill kajen. Så leker pojkar, som är uppfödda med flodbåtar. Där slog vi oss ner som tre små kulipojkar, sittande på hälarna med armarna rakt framsträckta för balansens skull och vilande på knäna strax ovanför armbågsleden. Tre små vilsekomna kulis, som med förundran tittade på de vita barnens stojande lekar. Anpassningen var naturligtvis svår i början. Alla kamraterna kunde ju åka skridskor, alla kamraterna kunde åka cykel. Dessutom var det detta med språket. Hemma i Ichang var talspråket i familjen svenska. Föräldrarna talade en mycket grammatikaliskt vårdad missionsskolesvenska, och dessutom fick vi ju plugga svensk grammatik. Nu vet man, att barn är omedvetet synnerligen grymma och dessutom alltid inställda på absolut likriktning. Det är väl då inte att undra på, att vi började skämmas för vårt kinesiska föregående. Barberare Nilsson var en fryntlig herre med betydande midjemått, och han tyckte om att prata med sina kunder. Tydligen hade någon visat honom på de tre pojkarna från Kina. När jag satte mig i stolen, började han breda ut sig om nyttan av språkkunskaper. Tänk, vilken nytta de kunde dra av sina språkkunskaper i Sveriges framtida handelsförbindelser med Kina. Hade vi varit något äldre, då barnets känsla för det romantiska i exotiska miljöer hade väckts, hade vi naturligtvis accepterats på ett helt annat sätt bland kamraterna. En annan sak, som gjorde, att jag kom litet utanför kamratgänget, var kursplanerna. I svenska skolan i Ichang hade vi alla läst gemensamt, och den privatundervisning, vi fick under ett halvår efter hemkomsten till Sverige för att kunna tentera in vid skolan i Osby, hade vi också alla gjort gemensamt. Då Kalle var i en ålder, som svarade emot 3:e klassen i den dåvarande sexåriga realskolan, hade vi alla läst kurserna för att tentera till den klassen. Följden var ju, att jag redan kunde kurserna för de två första klasserna och därför fick den beklagliga ovanan att över huvud taget icke öppna en läxbok hemma - en ovana, som dessvärre kom att följa mig genom hela skoltiden. Däremot var jag nog en rätt ivrig lyssnare vid genomgången av nya läxor. De två första skolåren har jag inte många minnen av. Jag minns bara, att jag upptäckte den svenska skogen sådan den ter sig i måleriet av Anshelm Schultzberg, John Bauer, Bruno Liljefors m. Hade jag kunnat färga så bra som du, hade jag stannat hemma från skolan och färgat tavlor hela dagarna. Skolan hade visserligen ett elevhem, men de flesta eleverna var dock inackorderade i privatfamiljer. Så var det i början med oss. Andra året kom mina föräldrar hem till Sverige för den reglementerade l8-månaders-rekreationen, och vi fick då eget hushåll. Att vi fick ett eget hem satte fart på Kalles flöjtblåsning. Själv ansågs jag så pass tonsäker vid skolans sångundervisning - med den vanliga solmisationsmetoden hade jag nämligen fått absolut gehör, som varade till målbrottet, då det visade sig, att det absoluta gehöret satt i stämbanden och icke i örat - att jag fick sjunga alt i skolans kör. Min bror Kalle var i målbrottets sista stadium och sjöng följaktligen bas. Jag minns pappas hjärtliga löje en morgon, när hon, placerad på pottisen, höll basstämman, medan jag sjöng 2:a stämman och Kalle sjöng melodin med någon sorts målbrottsfalsett. Över huvud taget sjöng vi mycket flerstämmigt i familjen, men det var ju nästan uteslutande improviserade stämmor och nästan uteslutande frireligiösa sånger. Då pappa märkte, att jag hade en obetvinglig lust att hänga över böcker, lämnade han mig en del populärvetenskaplig litteratur, som kanske var litet väl avancerad för en 12-åring. Den första bok, han fick mig att läsa, var Camille Flammarions Urania, vilken sedan följdes av samme författares Stella och till slut Bebodda världar. Denna sistnämnda bok var just någonting, som kunde sätta sinnet i brand hos en kanske något fantasibegåvad 12-åring. Efter den boken hade jag alltid ett levande intresse för astronomi. I stjärnbilderna var jag också tämligen bevandrad, och många var väl de vinterkvällar, då jag sprang ensam under stjärnhimlen och fantiserade om kosmos. Jag skulle gärna velat börja med ordentliga musiklektioner, men familjens ekonomi tillät tydligen icke något sådant. Något piano hade vi inte, och någon lärare på annat instrument fanns inte att uppdriva. När jag tänker på min nuvarande skrälliga kapellmästarstämma, förefaller det nästan otroligt, att jag som en gossesopran har stått framför hela skolans samlade kör med orgel, och faktiskt en gång i mitt liv varit sångsolist. Mina föräldrar hade vid sitt besök här i Sverige hyrt andra våningen av en trävilla. På första våningen bodde ett par damer, som var gamla ungdomsvänner med bl. De försörjde sig på vintrarna genom att hyra ut rum till skolungdomar, men på sommaren utvecklades här något av ett pensionatsliv. Min stora hobby hade ju varit att teckna och måla. För vår teckningslärare hade jag t. Den föreställde Vesuvius i utbrott och skulle målas med användande av täckfärger på gråtonat papper. Detta var icke naturligt, dekreterade min styvmor med sin medfödda halländska natursans. När jag stod på mig, blev det till slut gråt och tandagnisslan, och det hela slutade i en misstämning, då mamma förklarade sig aldrig mer i livet vilja uttala sig om mina kludderier. Men på sommaren kom den stora sensationen. Hos tanterna på nedre botten hyrde en riktig artist. Det var den icke obekante skånemålaren P. Jag har senare sett många av hans verk på museer samt i privathem och alltid blivit lika besviken. I de färdiga verken är han en tidsbunden naturalist, där man icke spårar mycket av den spontana konstnärliga skaparkraften. Men de utkast och skisser han gjorde i Osby och som jag slukade med begärliga blickar! Där flödade oljefärgen i pastosa, klatschiga penseldrag. Gråa ovädersmoln jagade över sjöytan, och molnens skuggor seglade över oändliga åsperspektiv, som jag sedan återfann i Gottfrid Kallstenius' stora oljemålning från Småland på Hälsingborgs museum. Och Snapphaneskogarnas ljusdunkel fylldes av glänsande solstrimmor i tavlor, som kunde påminna om Anshelm Schultzbergs bästa. Vart tog hela denna hans sommarproduktion vägen? Blev den putsad och polerad till den museielegans, som gör hans i offentliga samlingar befintliga verk så likgiltiga? Jag tittade och tittade och njöt av den djupa koloriten, som ju inte gärna kunde åstadkommas med mina blaskiga vattenfärger. Men att tala om att jag själv målade skulle jag aldrig ha vågat. Det gjorde emellertid de två tanterna, och P. Persson ville se något, som jag åstadkommit. Två dagar höll jag mig undan och målade på en akvarell, som jag ville ha riktigt praktfull. Där fanns en engelsk lastångare - att den var engelsk syntes på den röda skorstenen - som på något oförklarligt sätt kommit in i en insjövik med en simmande gräsand, som speglade sig i vattnet. Där fanns vassruggar och en strand med en röd stuga, framför vilken en gumma bar ett ämbar med vatten. Och så fanns där naturligtvis gröna, lummiga skogar vid stranden. Jag vågade icke själv lämna tavlan till P. De återstående åren i skolan kom vi bröder att vara inackorderade dels i den Adolf Kristenssonska familjen, dels i det elevhem, som förestods av predikant J. Den Kristenssonska familjen hade sju pojkar. De har ju sedermera visat sig vara briljanta begåvningar. De två mest bekanta torde vara professorn Robert Kristensson och folkpartipolitikern landshövding Filip Kristensson. Med oss två bröder blev det alltså nio pojkar i familjen. Vi två Fernströmar inkvarterades på 3:e våningen, där vi hade fri utgång antingen genom den närboende Qvantska famijens kökstrappa eller också klättervägen nedför den snickarglädje, som förband de tre våningarnas balkonger. Så vi hade ju möjlighet att känna oss som fria män i samhället utan någon besvärande kontroll. Familjen hade en hel del bokhållare och tjänstefolk anställda. Antagligen hade han i sin barndom lärt sig visorna med någon gammal tonsättning av Pacius. När man kom i närmare kontakt med ortsbefolkningen, blev man också på det klara med, att detta att komma från Kina till Göinge var egentligen att komma ifrån sagoland till sagoland. Hos många av ortsinnevånarna levde ännu sägnerna från snapphanetiden. Loshult, Osby, Marklunda och Broby var ju gamla snapphaneorter, och vid Osby låg för resten Hasslaröds skans, där vi ibland brukade leka krigiska lekar. Innanför skansarna växte månghundraåriga ekar, i vilka man kunde finna gamla rostiga järnkrokar, som påstods ha använts att hänga snapphanar i. Troligare var väl att de under senare tider använts som fäste för tvättlinor. Men det finns också andra och mycket äldre sägner. Enligt Hyltén-Cavallius skall ju befolkningen i Värend, Göinge och angränsande delar av Blekinge bestå av under folkvandringstiden från Rom hemvändande heruler. Det är kanske möjligt att han har rätt. I varje fall finns i dialiektspråken dessa diftonger på betonad stavelse, som väl har varit utmärkande för germanska språk men som tycks ha gått förlorade, när under vikingatiden norröna tunga omvandlades till svenska, norska och danska. Under min skoltid kunde man ännu höra ortsbefolkningen använda dessa urgamla diftonger. Som synes är det endast de betonade vokalerna, som diftongeras. Den hårdhet i kynnet, som utmärkte folkvandringstidens nordiska folkstammar och som Johannes V. Jensen så ypperligt skildrat i t. Från de gamla stamsagorna följer Hyltén-Cavallius berättelsen om Tor, som är ute och kör, fram till den kanske ännu på sina håll kvarlevande sagan om trollvagnen på natten. Hur många gånger låg vi inte och lyssnade efter den på nätterna i Osby. En halvtimme senare kunde vi, om lyckan var god, höra en hästskjuts skramla genom samhället. Den nuvarande Osby köping var ju på den tiden närmast en vanlig bondby i Göingeskogen, en by som råkat beröras av stambanan. Där nu moderna villakvarter breder ut sig, fanns på den tiden den orörda hundraårsskogen. Den har snart susat slut, min barndoms ödemarksskog! Det finns gott om nedskrivna skolpojksminnen, som handlar om lärare och undervisning. Tyvärr måste jag bekänna, att av själva skoltimmarna har jag icke mycket levande intryck. Vid skildringen av min skolpojkstid skulle jag därför hellre vilja anknyta till skolschemats uppställning och tala om min tonårsutveckling inom vart och ett av vissa ämnen. Och jag skulle då vilja börja med betygsuppställingens nedre rader, med Flit, Uppförande - numera kallat Ordning -, Teckning och Sång. Vad speciellt flitbetyget beträffar hade jag ju i småklasserna kommit in i vanan att aldrig syssla med läxböckerna. Men jag tror knappast det ligger för min natur att hänge mig åt improduktiv indolens. Jag var helt fången i böckernas värld. Genom min far hade jag ju fått en stark impuls, när det gällde populär astronomi. Han lämnade mig också Fabres insektsböcker, vilka fascinerade mig oerhört. Det är möjligt, att detta först var vid ett senare skede, men för mig står de ändå oupplösligt förbundna med mina biologiska intressen under skoltiden. Så småningom kom pojkarna Sköld från Wuchang att efter ett gästspel vid läroverket i Norrköping hamna i Osby. Otte Sköld - målaren och professorn - kom att tillbringa en sommar i Värmland tillsammans med sin broder Efraim, som sedan blev rektor vid Karlskoga praktiska skola. Efraim Sköld hade studerat vid universitetet i Leipzig och samtidigt varit pianoelev vid Leipzig-konservatoriet. Han hade satt Ernst Hæckels Naturlig Skapelsehistoria i händerna på Otte, som införde denna bok i vår kamratkrets, där Hæckels materialistiska darwinism kom som en chock och en omvändelse. Vi slukade sedan med begärlighet Bölsches Människans Härstamning, Växternas Sinnesliv m. Det här var en helt annan naturvetenskapens värld än den vi var vana vid från skolan, där det gällde att utantill rabbla de latinska art-, familje- och släktnamnen från herbariets etiketter. Något av detta starka naturvetenskapliga intresse måste väl ha lyst igenom vid en eller annan lektion, eftersom jag vid realexamen blev erbjuden att tentera till litet a i biologi, trots att jag bevisligen var katrastofalt okunnig, när det gällde den fastställda kursplanen. Tentamen skulle gälla ett speciellt vetenskapligt arbete om de tropiska ländernas mangrovevegetation. Jag kände mig tämligen okunnig efter att ha läst igenom verket som ren nöjesläsning men gick ändå upp i tentamen tillsammans med Bertil Åstrand, sedermera prost i Lund. Den lärare, som tenterade oss, var känd för sin patologiska blyghet och vågade tydligen icke avbryta Bertils flytande framställning och ställa några obehagliga frågor till mig. Det blev alltså ett litet a även för mig. Mina nöjesläsningsbetonade biologistudier kunde ibland sträcka sig in på rätt egendomliga områden. Så i mina pubertetsårs fantasier och vakendrömmar förekom visserligen drömmen om Kvinnan - tacka för det, så tokig som jag alltid varit i det avseendet - men där grymtade också dinosaurierna i träsken, där skrek svanödlorna, där satt en luden hop neanderthalmänniskor och stirrade under hårda ögonbrynsbalkar in i nattliga lägereldar, och där kunde det hända, att i tropiska månskensnätter i djungeln stillheten under stjärnorna bröts av apmänniskornas rytmiska dunkande mot ihåliga trädstammar och stönande parningsdanser. Detta var de svarta ögonens tjusning: att jag såg dem glimma över lägerbålen, där snårens dunkel bröts av gläntans ljusning och brandrök svävade kring vattningshålen.. Detta var de vida vägarnas berusning: att jag såg dem draga som kritvita streck, medan skogar stod med heta vindars susning omkring floden, som rann svart som bläck. Detta var de vilda dagarnas gåta: att jag lopp som en bland fria jägarna, som följde spåren mellan stänglar våta av morgondaggen över vildmarksvägarna. Detta är min ständiga salighet: att drömmen mig följer genom åren, drömmen om livets otämjda farlighet den gången, den tiden, den våren. Mitt intresse för förhistoriska människoraser och paleoliticum har för resten hållit sig genom åren. En tid under l5-årsåldern läste jag allt vad jag kunde komma över av populärvetenskapliga artiklar om stora sjöormen och var nog rätt så inne i alla teorier och hypoteser, som bildats kring detta legendkomplex. När jag gick i femte klass realskolan var ju då sexårig , fick jag som uppgift vid modersmålsundervisningen att hålla ett föredrag. Där fanns alla historierna om stora sjöodjuret, om odjuret från Loch-Ness och om de vidunder man trott sig sikta på havet. Med tusch på ritpappersark gjorde jag förstorade kopior av medeltida träsnitt och senare tiders blyertsskisser av sådana, som trott sig ha sett odjuret. Jag ville, att hela denna fantastiska historia skulle komma som ett bombnedslag. Då talade jag hellre om Charles Darwin. Så kom den timme, då jag skulle fram till katedern. De sista 20 minuterna av en svensktimme brukade vara anslagna till våra föredrag. Men när timmen skall börja, öppnas dörren, och in träder skolans brunskäggyvige inspektor, en äldre kyrkoherde från mörkaste Småland. Den unga lärarinnan blir nervös och vågar inte börja undervisningen, utan skickar fram mig att hålla föredraget med detsamma. Skolan var ju egentligen en skapelse av ortens missionsförsamling. Här härskade det pietistiska läseriets mest bigotta anda. Charles Darwin med sin utvecklingslära, som ju ansågs strida mot bibelns skapelsehistoria, var för skolans styrelse inkarnationen av den nya ogudaktiga tidens värsta fritänkeri. Så nog darrade jag litet i knävecken, när jag började. Herr kyrkoherden satt emellertid och myste och snodde tummarna, och plötsligt tyckte jag, jag fick klart för mig, att namnet Charles Darwin ännu inte hunnit upp till de illitterata prästgårdskällen i mörkaste Småland. Kanske hade jag rätt. Jag gick alltså på i ullstrumporna och fick till slut en andlig klapp på ryggen för mitt obesvärade framställningssätt. I själva verket var jag en flitig man, även om skolan med rätta ytterst sällan ansåg sig kunna begåva mig med högsta vitsordet i flit på terminsbetyget. Vad uppförandebetyget beträffar, så brukade jag faktiskt oftast klara mitt stora A. Yang-shiensens berättelser från sina studieår om skolpojkarnas nattliga raider till apelsinlundar och bananplantager omsattes naturligtvis i svenska förhållanden med päron-, plommon- och äppelträd - men vilka pojkar har inte varit med om sådant?! Då för tiden fanns inga bilar att knycka, men roddbåtarna nere vid Osbysjön innebar ju en farlig lockelse. I regel satte vi dock tillbaka dem där vi hade tagit dem. Värre var kanske, att vi en gång knyckte prästens badhusbrygga, som hade ryckts loss vid islossningen. Den hade vi pojkar sedan som badflotte under hela sommaren. Det fanns då i Osby ett gammalt halvfnoskigt fruntimmer, benämnt Friska-Sofia. Hon hade vid något tillfälle observerat detta vårt företag, d. Och det berättas, att hon sprang upp i samhället och skrek ut längs hela Järnvägsgatan - O, Herre Gud i himmelen, jag har sett en syn, jag har sett Jesus och Petrus gå på vattnet. Det var om samma Friska-Sofia som det berättades, att hon, då hon första gången såg en bil passera genom samhället, utbrast - O, Herre Jesus, di kommer agandes i en spaurvagn. Så småningom fick vi ju återlämna badhusbryggan, men då var det redan höst, och av rektor, som fått reda på hela historien, skickades vi hem till prosten Dahl för att be om ursäkt. Prosten Dahl var en bister herre och något av ett original. Vill inte Herr evangelisten vara snäll och visa mig vilket evangelium Ni har skrivit? Det berättas för resten i prostparet Dahls släkt, att när alla barnen flugit ur boet, satt den gamle prosten med sin prostinna som ensamma offer för tråkigheten på landsbygden. En kväll framför brasan var prosten djupt gripen av denna tristess och säger plötsligt till sin prostinna: - Hörde du något? Och den gamle prosten reste sig och stapplade ut. Det hördes ett förskräckligt larmande, och så kom prosten in och borstade av rocken och sade nonchalant: - Åh, det var bara en luffare, men jag slängde ut honom. I släkten påstås det, att det var vedträna ute i vedlåren han slängt omkring för att larmet skulle låta skräckinjagande, så att han kunde imponera på sin prostinna. Vår skola låg på östra sidan om järnvägen. På den sidan järnvägen fanns såväl realskola som Betania, och där bodde alla de gudfruktiga. På andra sidan järnvägen bodde de ogudaktiga, d. Prostgårdens barn skickades sålunda till läroverken i Kristianstad och Lund istället för att gå i vår skola. En enda gång hände det sig, att prästgårdscharabangen körde upp framför porten till Betania. Men prästgårdsfamiljen fick fara hem med detsamma. Föredraget blev inställt, för föredragshållaren hade någon timme tidigare blivit häktad som sedlighetsförbrytare. Att prosten Dahls känslor för frikyrkoförsamlingen icke mildrades av denna händelse förstår man. Den originellaste av prästgårdsfamiljen var nog Viking Dahl. Han gick i läroverket i Kristianstad, och jag hade aldrig träffat honom förrän en av sommarens tidigaste lovdagar, när jag kom ner till sjön och fick se honom just lägga ut för en seglats på Osbysjön med prästgårdsekan. Han var då liksom jag sjöbiten och hade riggat ekan som brigg. De båda masterna var försedda med stag och salningar. Till varje rå fanns det brassar, gigtåg och gårdingar, och varje råsegel var försett med revsejsingar ända upp till de näsduksstora röjlarna. Det var en syn att se detta stolta råsegelfartyg länsa fram över Osbysjöns vatten. Viking Dahl och jag blev sedan kamrater vid konservatoriet i Malmö, och jag lärde i honom känna en strålande, fantastisk personlighet. Han hade under gymnasieåren i Lund komponerat en hel del men aldrig i sitt liv sysslat med harmonilära. Malmösejouren tog han närmast som en förberedelse till inträdesprov på Akademin i Stockholm, och Bergensons harmonilära skrev han igenom på tre månader. Så sökte han till Akademin och gjorde inträdesprov samtidigt i pianistklassen, organistklassen, violoncellklassen, flöjtklassen och kompositionsklassen. Det var endast i den sistnämnda han kom in, och för Andreas Hallén fick han enbart komponera. När Viking Dahl sedermera lyckades lista sig in också i musiklärar- och organistklasserna, behövde han som kompositionselev icke deltaga i någon harmoniläreundervisning. De tre månadernas Bergenson-studier hade emellertid lämnat åtskilliga luckor i hans vetande, varför han sommaren efter högre organistexamen med stor nyfikenhet utfrågade mig om vad som menades med en plagal kadens. Vi var då sysselsatta med att gemensamt gå igenom Schönbergs harmonilära, vilkens framställningssätt vi fann ogement roande, även om exemplen var om möjligt torrare och tråkigare än Bergensons. Sedermera for Viking Dahl till Paris, där han bl. Av samtida parissvenskar har jag hört sägas, att just den vintern två unga komponister var aktuella i Paris, nämligen Igor Stravinskij och Viking Dahl. Många höll på den sistnämnde. Men medan Stravinskijs väg gick vidare mot stjärnorna, hamnade Viking Dahl som organist och musiklärare i Varberg, där hans musa tydligen fullkomligt förkvävdes. Dessförinnan hann han emellertid med att som 25-åring skicka in ett förslag till Kungl. Teaterns styrelse om att han skulle få i uppdrag att fullständigt reformera vår svenska opera. Varje artist skulle utom vokalt konstnärskap också besitta mimiskt och koreografiskt sådant. Det fanns mycket av Richard Wagners allkonstteorier i Viking Dahls idéer. Naturligtvis mottogs hans uppslag endast med ohejdad munterhet i alla berörda kretsar. Tänka sig, att en 25-årig pojkspoling skulle göra om hela vår ärevördiga gamla Kungl. Gud vet, om det hade varit så dumt?! Men nu har visst min berättarlust fört mig alltför långt ifrån mitt uppförandebetyg i skolan, så vi får väl återvända dit. Vi hade ju sänts hem till Sverige för att få litet allmän svensk hyfsning i vårt uppförande. Vid skolan i Osby, som delvis var internatskola, rådde rätt familjära förhållanden, så just i det avseendet var den kanske rätt bra, i synnerhet sedan rektor Malmström efterträtt rektor Moberger. Rektor Malmström hade nämligen studerat i Berlin och blivit ingift i en preussisk officersfamilj. Han lärde oss bl. Därför gick vi omkring och kände oss som uppfostrade i en högst aristokrarisk, preussisk officersanda, så snart vi motstod frestelsen att kika in till andra människor. Nåja, med tiden fick man ju ute i livet lära sig, att den preussiska officersandan icke bestod endast i att man inte kikade genom fönster, samt att många formella beteendemönster, när det gällde uppförandet, återstod för oss kinabarn att inhämta. Den lärdomen kostade för resten mig en rungande örfil av rektor Malmström. För att göra historien begriplig måste jag kanske tala något om vårt levande politiska intresse. Detta var just vid Staafliberalismens genombrott. Pojkarna Kristensson hade två morbröder, som var liberala riksdagsmän - Eliasson i Osby och Eliasson i Markaryd. Eliasson i Osby hade för resten en son, som också var min klasskamrat. Vi läste redan fr. Tre av pojkarna var högermän, bl. Erik Nygren, som trots sin konservativa inställning faktiskt en gång var Sveriges yngste riksdagsman. Resten av pojkarna var liberaler, men vi behövde ju också ett socialdemokratiskt parti, och jag blev anmodad att bilda detsamma. Då som nu saknade jag egentligen alla politiska intressen, men ett minne från Kuling hjälpte mig att ta ståndpunkt. Det var så, att missionärsfamiljerna en kväll var samlade till det sedvanliga aftonsamkvämet. Svenska Morgonbladet hade just ankommit, som vanligt en och en halv månad försenat, och var fyllt av skräckskildringar om utsvultna arbetarmassors demonstrationer i Stockholm. Man förfasade sig allmänt över deras ogudaktiga tilltag, tills min pappa avbröt diskussionen med den stillsamma reflexionen - Men kära vänner, förstår ni inte, att om Jesus Kristus av Nazaret hade levt i våra dagars Stockholm, så hade han hållit med de undertryckta arbetarna? Jag blev alltså vår riksdags socialisthövding. Därefter startade jag skolans socialisttidning, som skrevs för hand och kalkerades i fem exemplar, och i vilken jag ritade gubbar och skrev verser tillsammans med min medredaktör, som hette Ruben Wiezell. Jag var alltså känd som en samhällsomstörtare och revolutionär. Så skulle en dag ett monument över en träffning mellan svenska och danska ryttarskaror på Sibbarps Ryd utanför Osby avtäckas. En kvartett studentsångare medverkade vid högtidligheten, likaså Skånska Trängkårens musikkår från Hässleholm jämte ett hederskompani från samma regemente. Hela skolan hade också kommenderats dit. Men dagen efter fick jag inför klassen av rektor Malmström veta, vad min frid tillhörde. Han slutade sitt anförande med den retoriska frågan: - Skall jag behöva anse detta som en politisk demonstration, Fernström, eller är det medfödd drummelaktighet?! Svaret gav sig ju självt. På rasten blev jag inkallad till rektor på expeditionen. Han camouflerade sina lömska avsikter med att stå och leka med en nyckelknippa. Där small den första örfilen på höger öra. Och innan jag hann sansa mig, så - pang! Det kan inte hjälpas, att jag tyckte detta var orättvist för ett formellt riktigt svar på en idiotiskt ställd retorisk fråga. Min musikaliska uteckling under skolåren var ju inte precis märklig. Jag har redan förut nämnt, att jag på sätt och vis utmärkte mig i ämnet sång. Jag hörde ju till dem, som var tonsäkrast, åtminstone före målbrottet. När jag under de senare tonåren kom att uteslutande ägna mig åt instrumentalmusik, blev det många års vila för mina stämband. Ja, jag kan nog säga, att jag fram till 30-årsåldern faktiskt icke sjöng en ton, och när jag började syssla med kördirigering - och dirigering över huvud taget - fann jag till min häpnad, att stämbanden icke lydde örats intentioner. Det kunde bli helt andra toner än dem jag åsyftade. Detta är icke någonting unikt. En av våra yngre kapellmästare, som har ett osvikligt absolut gehör, berättade mig, att han efter att från målbrottstiden och fram till den tid, då han först kom upp på dirigentpulten, icke ha sjungit en ton, blev rätt häpen över sina sångliga prestationer. Stämbanden var fortfarande inställda som före målbrottet. Men nu hade de ju grovnat, så att de toner, han spontant slungade ut, visade sig vara en kvint för låga. Så var faktiskt också förhållandet med mig. Det var en obehaglig historia, som vållade en osäkerhetskänsla, som det tog många år att övervinna. Men, som sagt, det var instrumentalmusiken, som helt fångade mitt intresse ungefär från målbrottets inträde. Det var för resten just vid den tidpunkt, som här skildras, som de mest betydande bokförlagen i Sverige slungade ut dessa massor av billiga 25-öresupplagor av världslitteraturen. Böckernas värld öppnades för oss ungdomar, om vilket mera senare. En hel del lättare gods kom ju också med i denna bokflod, så t. Fången på slottet Zenda sedermera omgjord till både operett och film m. Som underhållningsläsning en lördag natt accepterade vi också sådana böcker. Och just en lördagsnatt, när jag vid 11-tiden smög mig upp på mitt rum, hade jag fått med mig en bok av Olive M. Jag har aldrig mött det författarnamnet senare, och själva intrigen var naturligtvis rena rafflet. Men författaren var tydligen en man, som levt med i musiklivet, och en så initierad sakkunnighet finner man annars endast hos sådana författare som Romain Rolland. Det var Wagner-operans hela fascinerande scenvärld, man fördes in i. Det var Brynhilde på det brinnande bålet, det var Wotan, det var sjungande fåglar i kulisserna, och sist men icke minst var det den härliga Velasco, violinvirtuosen med den brinnande glöden i tonen, den bländande tekniska virtuositeten, Vieuxtemps' violinkonserter. Det var intima symposier på ett flygelförsett kapellmästarrum med en god flaska vin och nattliga samtal om konsten med stort K. Det var den farande skaran av virtuoser, sångare och dirigenter. Det var en värld, som fascinerade mig, och jag beslöt på stående fot - eller liggande, för jag låg i sängen och läste - att bli en världsberömd violinist. Så enkelt var alltså orsakssammanhanget - ytligt sett. Men naturligtvis var inte hela min senare konstnärsbana följden av en barnslig nyck. Där finns djupt liggande orsaker - men så här skedde alltså utlösningen av händelseförloppet. Så var boken slut och klockan halv sex på morgonen. Barfota och i nattskjorta tassade jag ut på vinden och sökte fram en gammal Hopfviolin, som min far hade lämnat hemma i Sverige för den händelse jag skulle få lust att lära mig spela. Som väl var låg det en hel del förtorkade reservsträngar i fiollådan, vilka jag med mycket knåp lyckades montera på violinen i stället för dem som hade brustit under årens väntan. Äntligen, när klockan var sex, hade jag lyckats få fiolen någorlunda stämd med tillhjälp av de skalor, jag hade knäppt på strängarna. Det var ett spännande ögonblick, när jag satte fiolen under hakan. Jag vet inte, om jag då var 13 eller 14 år. Av alla konstarter är väl musik den som är mest beroende av utbildning och tillfälle att höra riktig konst. Vad utbildningen beträffar fanns det ju knappast några möjligheter i Osby. Jag hade dock vid ett besök i Malmö lyckats få tag på en lärobok i violinspelning, vilken jag läste och pluggade och av vilken jag fick lära mig vad som menades med lägespelning, stråkarter o. Och så ordnades det slutligen så att Robert Kristensson och jag skulle få lektioner i violinspelning av skolans sånglärare, kantor Henrik Åstrand i Hästveda. Han var en musikalisk eldsjäl, som sprakade av temperament. Det enda jag kan komma ihåg att jag lärde av honom ifråga om violinspelning var att också 32-delar skulle spelas i takt och inte bara så kvickt som möjligt - trots de tre svarta balkarna. Jag hade skaffat mig Bergensons harmonilära - dock utan exempelsamling - och försökte så småningom tränga mig in i harmonikens mysterier. Jag bad kantor Åstrand hjälpa mig till rätta, och han offrade en gång tjugo minuter på att för mig demonstrera skillnaden mellan treklanger, sextackord och kvartsextackord. Det var vad teoriundervisning jag fick, innan jag så småningom kom till Malmö Musikkonservatorium. Och så var det pianospelningen. I Osby levde då en kantor Olsson, som varit organist i Svenska kyrkan i London. I sin ålders höst hade han inrett en liten idyll, en stuga,som kallades Calm cottage och hade målade glasfönster och en rosenträdgård, där han gick omkring och pysslade bland bin och fjärilar. Någon gång gav han också för ros skull pianolektioner, vilka ofta kom att bestå av grammofonuppspelningar av verk, som han älskade. För övrigt höll han mycket styvt på en absolut stillastående handled under skalspelning, vilket han brukade demonstrera med att sätta ett fyllt vattenglas på handen, medan han spelade. Av denna hans metodik fick jag grunderna till den stenhårda, krampaktiga spänning i handen, som varit mig så till hinders vid pianostudier. Som väl var, var det icke många lektioner jag hade hos honom, och jag kom väl icke längre än till de elementäraste abc-övningarna - men ändå! Att höra musik var dock otänkbart. På den tiden fanns ju ingen radio, grammofonen var ytterst svåråtkomlig och befann sig i början av sin utveckling. Det var inget annat att göra än att spela själv. Det var fragment av olika klassiska verk. Gluck, Mozart, Beethoven, Schubert och Schumann blev på det sättet i alla fall levande gestalter och inte bara torra namn. Jag hade skaffat mig Beethovens violinsonater, som jag övade flitigt, och rektorns fru, sångerskan Anne-Marie Gareis-Malmström, som också var en god pianist, erbjöd sig att hjälpa mig till rätta. Vad fru Malmström med sin omsorgsfulla musikaliska berlineruppfostran tyckte vet jag inte. Förmodligen var hon ej så över sig förtjust. Efter ett par sammandrabbningar avsomnade vårt musikaliska samarbete. Med andra ord, när jag slutade skolan, var jag full av musikalisk entusiasm men trots detta egentligen fruktansvärt okunnig i musikaliska ting. Helt naturligt för resten, när man jämför de möjligheter jag hade haft att samla musikaliska erfarenheter med de möjligheter våra dagars ungdomar har. I varje fall måste väl eleven förstå, att det är en träningsdetalj, som leder till behärskandet av en andlig sport, om inte denna uppgift skall förta all lust till tecknande. Det fanns ett par år bland kamraterna i skolan en ung artist, som hette Hall och som vid mogen ålder beslöt sig för att ta realexamen som en första etapp på vägen mot en teckningslärarutbildning. Han kom upp till oss en dag, när mina föräldrar var hemma från Kina, kisade med sina vid valörstudier invanda ögon på en kinesisk målning och började kritisera perspektivet. Det blev linjer och förklaringar och horisontlinjer och bokstav a och bokstav b. Och till slut öppnade sig perspektivets värld för mig. Då jag dessutom hade en medfödd flyhänthet, när det gällde att göra små akvareller efter skogens vildblommor, så dröjde det inte många år, förrän jag fick rita gipser och göra akvarellstudier efter uppstoppade fåglar. När det gällde måleri, levde vi ju i ett mycket mera fruktbärande klimat än när det gällde musik. Vi var rätt många i Osby, som målade. Nils Forsberg-eleven Hilding Sjösten, som inte gick i skolan. Han var över den åldern, drack brännvin och förförde flickor. För övrigt var han samhällets erkända skridskostjärna och fotbollsidol. Han målade sina tavlor med en petig naturalism, som ibland smakade rätt mycket hötorgskonst, och försörjde sig för övrigt med att göra glödritningar och seriekolorering på Bröderna Ivarssons träslöjdsalster.

Men hon vände sig bort med förakt. Nu fanns det bara några små lerhyddor, där en handfull spetälska bönder förde en sorglig tillvaro. Denne tekst er tilgængelig på følgende sprog: Tyrkisk Dansk. Alla kamraterna kunde ju åka skridskor, alla kamraterna kunde åka cykel. Nu vet man, att ring är omedvetet synnerligen grymma och dessutom alltid inställda på absolut likriktning. Det regner så smukt. Trasiga bergsvildar med äventyrslystnaden lysande ur ögonen. Anpassningen var naturligtvis svår i början.